Förbundet Aktiva Seniorer

Det är lika bra att konstatera att min relation till snö är komplicerad. Finns det något härligare än att ta en promenad eller göra en skidtur i ett landskap som är fyllt av solgnistrande snö? Den värsta uppförsbacke blir överkomlig. när jag sakta trampar framåt med eller utan skidor på fötterna. Jag behöver ju bara se mig omkring bland de snöhöljda träden eller kanske rikta blicken mot den klarblå himlen. Och det är snön som ger denna fantastiska lyckokänsla.

Jag brukade oftast åka buss till mitt jobb i en ort någon mil från min bostad. Men ibland hände det att jag åkte bil, och då brukade jag ha radion på. En morgon någon gång i slutet på 90-talet råkade jag lyssna till ett avsnitt av en familjeserie. Den här gången åmade sig familjefadern, spelad av Lennart Jähkel, över att han kände sig lite förkyld. Men ingen tog någon notis om honom trots hans pustande och stönande. Till slut halvskrek han: - Jag ser ljuset i tunneln.

December är traditionernas månad, men redan i mitten av november kan man se lussekatter i konditoridiskarna tillsammans med saffranssemlor. Och på nyårsafton kommer säkert fastlagsriset. Det har alltså blivit allt vanligare att starta så oerhört tidigt med allting.

Så var det naturligtvis inte förr. Då tändes inte den kommunala granen i början av november på stadens torg, då började inte luciatågen sina vandringar den första decemberdagen och då tändes inte julbelysningen fram på höstkanten.

I den stad där jag bor har man myntat ett speciellt uttryck för det traditionsbundna. Man gör reklam för City of traditioner i en svengelsk formulering, som någon PR-nisse hittat på. Man kanske vänder sig till utländska besökare, men vad är det för fel på stad med traditioner?

Men trots klatschiga ord och traditioner i förskott kan det ju ändå finnas plats för en lugn stund på julaftonsmorgonen. Då är julljusen tända, morgonfikat framdukat i vardagsrummet dagen till ära, och på skivtallriken hörs en numera allt raspigare Marian Anderson sjunga Ave Maria. En omistlig tradition!

Rolf Bååth

Är man intresserad av vårt svenska språk, är man också intresserad av ordböcker. Det finns en mängd sådana att botanisera i. Vi har den historiska ordboken Svenska akademiens ordbok, SAOB, som nu i sitt trettiosjunde band har hunnit fram till vret. Det har förresten tagit fyra år att redigera fram detta band. SAOL, Svenska Akademiens ordlista, är riktmärket för det nu levande språket. Men sedan finns det dialektlexikon, slangordböcker, ordlistor över främmande ord, nyordsböcker, synonymordböcker och etymologiska ordböcker, som förklarar hur orden har uppstått.Det senaste tillskottet i ordboksfloran är O som i ordbok med underrubriken 2563 ovanliga, oborstade, omistliga ord.

Som jag tidigare berättat brukar hustrun och jag åka till Österlen varje höst, och så blev det även i år. Den här gången hälsade vi först på broderskapet i Helsingborg och for sedan till Skäralid på Söderåsen. Det var här som tv-kändisen Anders Lundin iklädd camouflagedräkt låg på marken och försökte locka till sig svanar för att få en bra bild. Strax intill satt en proffsfotograf och tog fina närbilder på svanar utan att behöva spöka ut sig.

Ett provianteringsstopp i Hörby gjordes utan att nostalgin fick mig att köra in till samhällets centrum för att förnumstigt förklara för hustrun vad jag gjort här under sju år av min barndom. Av samma skäl avstod vi också från att besöka Tomelillas centrala delar.

En stad har olika sätt att profilera sig. Vissa städer är stolta över idrottsliga framgångar, andra uttalar sig lyriskt om den vackra naturen i stadens närhet och vissa berömmer sig av att ha goda kommunikationer. På senare år har allt fler städer börjat locka turister genom att satsa på konstnärlig utsmyckning.

Varför åker man till Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, när det finns så mycket att se som turist i vårt eget land? Visst är det bekvämt att sätta sig på charterplanet och landa ett antal timmar senare i något av länderna i Sydeuropa. Men hur är det med packningen? Kan du ta med det där som är bra att ha, när du stuvar in resegarderoben i den tunga koffert som ska passera incheckningen? Och hur är det med fikarasten i flygplanet, när molnen hopar sig utanför fönstret, om du nu haft tur och hamnat längst in på raden?

Kanske har jag sagt det förut, men det är något visst med öar. De bara ligger där och väntar på att bli utforskade. Det gäller både stora öar som Menorca, Kreta och Sardinien men också svenska skärgårdsöar. Våra barn verkar ha upptäckt vår faiblesse för öar. Förra sommaren bjöd de oss på två härliga dagar på Vendelsö i norra Halland och i år var det en ö mitt i Vänern, som var resmålet.

Amalfikusten. Foto: Rolf Bååth

Trettio grader varmt och strålande sol. I mobilen kommer det SMS från Sverige om regn under flera dagar. Vi känner oss privilegierade, när vi kliver ner i det ljumma havsvattnet i Salerno. Bakom oss breder den långa strandpromenaden ut sig. Där kan man strosa i lugn och ro. För att komma till denna sköna vandring måste man dock korsa två trafikerade gator, som är enkelriktade åt var sitt håll. Att man utnyttjar ett övergångsställe är ingen garanti för att de framrusande bilarna och vesporna skall stanna. Nej, här måste man agera polis och gå ut i gatan för att göra stopptecken.

När jag som femtonåring tog realen, fick jag ett fotoalbum i present av en släkting. Jag tyckte att det var en ganska märklig gåva, eftersom jag ju saknade kamera. Vad skulle jag då med ett fotoalbum till? Svaret på den frågan fick jag vid min studentexamen tre år senare, för då uppvaktades jag nämligen med en kamera av samma släkting.

För ganska många år sedan deltog jag i en kurs i informationsteknik på FOJO i Kalmar. FOJO betyder fortbildning för journalister, men kursen var öppen för folk inom olika yrken, vilket var positivt. Nu fick jag som skolledare träffa farmaceuter, restaurangchefer och bibliotekarier för att ta några exempel på olika yrkeskategorier.

Kursen var mycket omfattande. Här fick man bl a lära sig att samma information inte fick upprepas alltför mycket för att vara slagkraftig. Tänk om dagens reklamansvariga på SVT hade deltagit. Då hade de kanske inte kört samma trailrar för Bonusfamiljen dag ut och dag in.

För en del år sedan köpte jag Marcel Prousts klassiker På spaning efter den tid som flytt, som den ju heter i svensk översättning. Inhandlandet skedde på Bokmässan i Göteborg, och en kollega påpekade genast att jag nog inte fick tid att läsa mastodontverket, förrän jag blev pensionär. Och så blev det också. Jag rapporterade om min läsning på lokaltidningens kultursidor, vilket ledde till vissa reaktioner. En annan kollega förhörde sig i flera år efter det att mitt läsande gått i mål om hur jag hade det med Proust. Visserligen var jag fascinerad av det proustska vemodet, men att läsa om mästerverket hade jag ingen lust med.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post