Förbundet Aktiva Seniorer

Är man intresserad av vårt svenska språk, är man också intresserad av ordböcker. Det finns en mängd sådana att botanisera i. Vi har den historiska ordboken Svenska akademiens ordbok, SAOB, som nu i sitt trettiosjunde band har hunnit fram till vret. Det har förresten tagit fyra år att redigera fram detta band. SAOL, Svenska Akademiens ordlista, är riktmärket för det nu levande språket. Men sedan finns det dialektlexikon, slangordböcker, ordlistor över främmande ord, nyordsböcker, synonymordböcker och etymologiska ordböcker, som förklarar hur orden har uppstått.Det senaste tillskottet i ordboksfloran är O som i ordbok med underrubriken 2563 ovanliga, oborstade, omistliga ord.

Som jag tidigare berättat brukar hustrun och jag åka till Österlen varje höst, och så blev det även i år. Den här gången hälsade vi först på broderskapet i Helsingborg och for sedan till Skäralid på Söderåsen. Det var här som tv-kändisen Anders Lundin iklädd camouflagedräkt låg på marken och försökte locka till sig svanar för att få en bra bild. Strax intill satt en proffsfotograf och tog fina närbilder på svanar utan att behöva spöka ut sig.

Ett provianteringsstopp i Hörby gjordes utan att nostalgin fick mig att köra in till samhällets centrum för att förnumstigt förklara för hustrun vad jag gjort här under sju år av min barndom. Av samma skäl avstod vi också från att besöka Tomelillas centrala delar.

En stad har olika sätt att profilera sig. Vissa städer är stolta över idrottsliga framgångar, andra uttalar sig lyriskt om den vackra naturen i stadens närhet och vissa berömmer sig av att ha goda kommunikationer. På senare år har allt fler städer börjat locka turister genom att satsa på konstnärlig utsmyckning.

Varför åker man till Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, när det finns så mycket att se som turist i vårt eget land? Visst är det bekvämt att sätta sig på charterplanet och landa ett antal timmar senare i något av länderna i Sydeuropa. Men hur är det med packningen? Kan du ta med det där som är bra att ha, när du stuvar in resegarderoben i den tunga koffert som ska passera incheckningen? Och hur är det med fikarasten i flygplanet, när molnen hopar sig utanför fönstret, om du nu haft tur och hamnat längst in på raden?

Kanske har jag sagt det förut, men det är något visst med öar. De bara ligger där och väntar på att bli utforskade. Det gäller både stora öar som Menorca, Kreta och Sardinien men också svenska skärgårdsöar. Våra barn verkar ha upptäckt vår faiblesse för öar. Förra sommaren bjöd de oss på två härliga dagar på Vendelsö i norra Halland och i år var det en ö mitt i Vänern, som var resmålet.

Amalfikusten. Foto: Rolf Bååth

Trettio grader varmt och strålande sol. I mobilen kommer det SMS från Sverige om regn under flera dagar. Vi känner oss privilegierade, när vi kliver ner i det ljumma havsvattnet i Salerno. Bakom oss breder den långa strandpromenaden ut sig. Där kan man strosa i lugn och ro. För att komma till denna sköna vandring måste man dock korsa två trafikerade gator, som är enkelriktade åt var sitt håll. Att man utnyttjar ett övergångsställe är ingen garanti för att de framrusande bilarna och vesporna skall stanna. Nej, här måste man agera polis och gå ut i gatan för att göra stopptecken.

När jag som femtonåring tog realen, fick jag ett fotoalbum i present av en släkting. Jag tyckte att det var en ganska märklig gåva, eftersom jag ju saknade kamera. Vad skulle jag då med ett fotoalbum till? Svaret på den frågan fick jag vid min studentexamen tre år senare, för då uppvaktades jag nämligen med en kamera av samma släkting.

För ganska många år sedan deltog jag i en kurs i informationsteknik på FOJO i Kalmar. FOJO betyder fortbildning för journalister, men kursen var öppen för folk inom olika yrken, vilket var positivt. Nu fick jag som skolledare träffa farmaceuter, restaurangchefer och bibliotekarier för att ta några exempel på olika yrkeskategorier.

Kursen var mycket omfattande. Här fick man bl a lära sig att samma information inte fick upprepas alltför mycket för att vara slagkraftig. Tänk om dagens reklamansvariga på SVT hade deltagit. Då hade de kanske inte kört samma trailrar för Bonusfamiljen dag ut och dag in.

För en del år sedan köpte jag Marcel Prousts klassiker På spaning efter den tid som flytt, som den ju heter i svensk översättning. Inhandlandet skedde på Bokmässan i Göteborg, och en kollega påpekade genast att jag nog inte fick tid att läsa mastodontverket, förrän jag blev pensionär. Och så blev det också. Jag rapporterade om min läsning på lokaltidningens kultursidor, vilket ledde till vissa reaktioner. En annan kollega förhörde sig i flera år efter det att mitt läsande gått i mål om hur jag hade det med Proust. Visserligen var jag fascinerad av det proustska vemodet, men att läsa om mästerverket hade jag ingen lust med.

Som sportintresserad har jag vissa favoritidrotter. Om vintrarna är det utan tvekan längdåkning på skidor. Redan på 40-talet följde jag Sven Jerrings radioreferat från Vasaloppet för att nu inte tala om vinter-OS i S:t Moritz 1948, då jag på grund av en svår förkylning var tvungen att stanna hemma från skolan. Det var jag naturligtvis inte ledsen över.

Så småningom kom de TV-sända skidtävlingarna in i bilden (!). Jag fascinerades inte bara av åkarnas prestationer utan också av att det verkade vara en sådan fantastisk stämning utmed spåren. Flaggor viftades, hejaropen ekade, och blev det någon paus, kunde matsäcken plockas fram. Och så kom då tillfället, när jag själv skulle kunna stå utmed spåret och skrika mig hes över de framrusande åkarna. 1993 skulle det arrangeras skid-SM i Borås, men det blev ett stort fiasko. För att man skall åka skidor, krävs det snö, och det saknades i Borås. Och konstsnö hade man ännu inte lärt sig att tillverka. Så tävlingarna flyttades till Örnsköldsvik eller Borås Norra, som de käcka arrangörerna kallade den ångermanländska metropolen. Så det blev inte någon liveupplevelse för mig den gången.

Utanförskap var ett ord som lanserades i den politiska debatten för ett antal år sedan. För mig har ordet numera fått en speciell innebörd. Jag tänker på den elektronikpräglade tillvaro, som vi lever i. Som sportintresserad missar jag inte SVT:s Sportnytt varje kväll, men varje  kväll drabbas jag av utanförskap. Studiojournalisten pratar nämligen alltid om evenemang, som kan följas i appen, Vad då för app? Själv har jag en gammaldags mobil, som bara kan användas för SMS och telefonsamtal. I sanningens namn måste jag bekänna att den dessutom används tämligen sällan.

Ännu en Cinderellaresa med förbundsstyrelsemöte har lagts till handlingarna. Jag hade tagit med mig kamera för att fotografera under min morgonpromenad i Mariehamn, men jag hade för lite tid på mig, så jag hann inte så långt i den åländska staden. Dessutom var vädret mulet och ganska trist. Men på eftermiddagen kom solskenet under resan tillbaka till Stockholm, vilket framgår av bilden ovan. För hade jag nu tagit med kameran, fick jag väl använda den också.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post