Det finns två områden i Sverige, som på grund av sin vackra och säregna natur har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tänker på Österlen och Höga kusten. Eftersom jag bor i Borås är det av naturliga skäl lättare för mig att ta mig till Österlen, och det gör jag varje höst. Höga kusten har jag däremot inte besökt sedan 1994, men i år var det så äntligen dags igen.

Efter en lång bilfärd kom vi via den förkylda fågeln, dvs Härnösand, fram till ett vantell några kilometer från den nya bron över Ångermanälven. Jag fick lära mig att vantell är något slags mellanting mellan vandrarhem och hotell, och i det här fallet visade det sig vara en fullt utrustad tvårumslägenhet, där man själv på vandrarhemsvis fick stå för frukosten.

Nästa dag kunde vi i strålande väder beundra den fantastiska utsikten vid Höga kusten bron, och vi tänkte på hur vi vid vårt förra besök åkte med en liten bilfärja över älven. Vi for vidare till de gamla fiskelägena Bönhamn, Barsta och Norrfällsviken, natursköna platser med fina vandringsleder.

Så skulle vi från vårt logi i Docksta ta oss ut i skärgården. För de flesta som turistar vid Höga kusten innebär detta att åka till surströmmingsmeckat Ulvön. Men efter två tidigare besök där var vi trötta på den turistiska prägeln på den ön och lät oss i stället lockas av guidens lovprisande av den betydligt mindre ön Trysunda. Och vi blev inte besvikna. Här kunde vi gå en visserligen jobbig men fantastiskt vacker slinga på ca 4 km och bara möta en enda person. Här kunde vi gå ner till sandstranden vid Björnviken och t o m bada i Bottenhavet. Här kunde vi i lugn och ro titta in  i det lilla kapellet, där predikstolen stod sida vid sida med altaret.

Sista dagen av vårt tredagarsbesök vid Höga kusten ägnade vi åt Skuleskogen. Men den här gången ratade vi Slåttdalsskrevan. Istället gick vi en vandring till tjärnen med det fantasieggande namnet Skrattabborrtjärn. När vi nästan var tillbaka vid bilparkeringen, fick vi hjälpa ett vilsekommet sällskap, som tänkte sig gå till Slåttdalsskrevan. Med tanke på att de saknade karta och att det var bortåt en mil att vandra, undrar jag om de nånsin kom fram.

Sedan återstod det bara att ge sig ut på E4 söderut. Rivstarterna, när ett körfält övergick till två, påminde mig om rusningen vid trafikljusen i Paris, när jag var där på 1960-talet. Men det är en annan historia.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post