För en del år sedan köpte jag Marcel Prousts klassiker På spaning efter den tid som flytt, som den ju heter i svensk översättning. Inhandlandet skedde på Bokmässan i Göteborg, och en kollega påpekade genast att jag nog inte fick tid att läsa mastodontverket, förrän jag blev pensionär. Och så blev det också. Jag rapporterade om min läsning på lokaltidningens kultursidor, vilket ledde till vissa reaktioner. En annan kollega förhörde sig i flera år efter det att mitt läsande gått i mål om hur jag hade det med Proust. Visserligen var jag fascinerad av det proustska vemodet, men att läsa om mästerverket hade jag ingen lust med.

Verkets titel har också fascinerat mig. Jag håvar dock inte in någon lättköpt poäng i stil med vad en lustigkurre skrev i DN häromdagen. Han påpekade att om Proust hade varit polis hade han nog jobbat på span. Nej, jag tycker i stället att rubriken är lämplig att ha till hands när man söker efter något försvunnet. Det är därför jag tycker att det är passande att travestera Proust i rubriken på denna fundering.

För visst kan man undra var vintern tagit vägen. I min västgötska hemort hade vi några snödagar i början av november, och sedan dröjde det till den 11 januari, innan snöflingorna samlades till ett skidvänligt snötäcke, som låg kvar en kort tid. Men då var jag inte klar med grundförberedelserna, så jag fick nöja mig med att se andra åka skidor på konstsnö i Ulricehamn.

Men vecka 7 är sportlovsvecka för oss i Västergötland, och vår familj gav oss i väg norrut på spaning efter den försvunna vintern. När vi väl passerat gränsen till Värmland, såg vi de första snötäckena, och ju längre norrut vi färdades, desto tjockare var snödjupet. Vid målet i Tandådalen i Sälenfjällen var snötäcket 80 cm, och det räckte ju mer än väl för våra skidturer. Att vi sedan hade strålande solsken mest hela tiden, förbättrade ju vår vintervistelse ytterligare. Så visst hittade jag den vinter som flytt.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post