När jag som femtonåring tog realen, fick jag ett fotoalbum i present av en släkting. Jag tyckte att det var en ganska märklig gåva, eftersom jag ju saknade kamera. Vad skulle jag då med ett fotoalbum till? Svaret på den frågan fick jag vid min studentexamen tre år senare, för då uppvaktades jag nämligen med en kamera av samma släkting.

Jag minns fortfarande hur jag for omkring i Malmö, min dåvarande hemstad, och tog en mängd mer eller mindre misslyckade kort. Att de inte var av toppklass kunde jag ju konstatera, när negativen framkallats i fotoaffären. Det var halva huvuden, suddiga konturer och allt på små pluttiga bilder. Så småningom förstod jag att man kunde få korten i större format, så att man inte behövde ha förstoringsglaset framme, när man tittade på mina bilder.

Åren gick och den första kameran byttes ut. En tid hade jag en kamera, där man före tagningen kunde välja mellan tre bildstorlekar. Den största kallades panorama, och den kunde även användas, när man ställde kameran på kant och fotograferade kyrktorn eller höga byggnader typ Eiffeltornet. Problemet var bara att de framkallade korten tog så enorm plats i fotoalbumen.

De digitala kamerorna gjorde sin entré och revolutionerade fotovärlden, dock inte min. Jag fortsatte med mina panoramabilder. Men för tio år sedan hände det som inte fick hända. Jag råkade tappa kameran, så den blev obrukbar. Att i det läget avstå från att köpa en digitalkamera kändes som att fortsätta att inhandla en tjock-tv, när den gamla apparaten hade lagt av. Så nu öppnade sig den nya fotovärlden. Tänk att jag själv kunde avgöra, om bilderna skulle framkallas och inte förlita mig på fotohandlarens goda omdöme. Ja, för fortfarande hämtar jag pappersbilder och klistrar in dem i album, trots att jag också lagrar bilderna digitalt. Så vi har skåpvis med fotoalbum hemma.

Men min kamera har sina brister. Zoomandet är t ex begränsat. Och vad det får för konsekvenser fick jag erfara, när jag i veckan besökte Hornborgasjön för att titta på den berömda trandansen. Att det bara var 1300 tranor på plats mot 6000 fler några dagar tidigare spelade ju inte så stor roll. Värre var att det inte gick att fånga tranorna på nära håll. Här kom mästerfotograferna kånkande på sina stativ och zoomade för glatta livet. Och där stod jag med mina begränsade möjligheter. Jag kände mig som när jag tog mina första pluttiga kort på femtiotalet. Men visst fastnade några tranor på mina bilder, vilket framgår av bilden ovanför den här texten. Så dansen är inte bara en sport för tranorna utan även för fotografen, trots att utrustningen kanske inte alltid är den bästa.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post