Trettio grader varmt och strålande sol. I mobilen kommer det SMS från Sverige om regn under flera dagar. Vi känner oss privilegierade, när vi kliver ner i det ljumma havsvattnet i Salerno. Bakom oss breder den långa strandpromenaden ut sig. Där kan man strosa i lugn och ro. För att komma till denna sköna vandring måste man dock korsa två trafikerade gator, som är enkelriktade åt var sitt håll. Att man utnyttjar ett övergångsställe är ingen garanti för att de framrusande bilarna och vesporna skall stanna. Nej, här måste man agera polis och gå ut i gatan för att göra stopptecken.

Under bussresan längs Amalfikusten får vi tillfälle att studera hur skickligt chauffören manövrerar sitt fordon på den trånga och slingriga vägen mellan hav och bergssluttning. Men mest njuter vi av utsikten och förundras över att det över huvud taget kunnat byggas en väg här.

Nästa dag gör vi om resan men nu till havs. Den lilla passagerarbåten lägger till i sluttningsstaden Positano och tar sig sedan över till målet för resan, Capri. En engelsktalande guide på båten konstaterar att vi som svenskar naturligtvis tänker besöka Villa San Michele. Och visst går vi dit längs den affärsfyllda Via Axel Munthe. Men vi avstår från att besöka museet och njuter istället av utsikten över hamnen Mario Grande, där vår båt tidigare lade till.

Äntligen är vi på Capri, denna legendomsusade sagoö.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post