Förbundet Aktiva Seniorer

Det finns två områden i Sverige, som på grund av sin vackra och säregna natur har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tänker på Österlen och Höga kusten. Eftersom jag bor i Borås är det av naturliga skäl lättare för mig att ta mig till Österlen, och det gör jag varje höst. Höga kusten har jag däremot inte besökt sedan 1994, men i år var det så äntligen dags igen.

Efter en lång bilfärd kom vi via den förkylda fågeln, dvs Härnösand, fram till ett vantell några kilometer från den nya bron över Ångermanälven. Jag fick lära mig att vantell är något slags mellanting mellan vandrarhem och hotell, och i det här fallet visade det sig vara en fullt utrustad tvårumslägenhet, där man själv på vandrarhemsvis fick stå för frukosten.

Det här är en klassisk svensk sommar, säger TV-meteorologen Nils Holmqvist, och för att vi riktigt skall fatta vad han menar använder han uttrycket tre gånger i samma väderrapport. Han talar förstås om de ettriga regnskurarna. Men är det egentligen klassiskt svenskt sommarväder? När jag växte upp på 40-talet, var sommarhimlen alltid blå. Inte minns jag att jag gick omkring i stövlar på morföräldrarnas stugtomt nere i Höllviken. Nej, sommaren var varm, skön och regnfri.

För femte gången har jag under minst en vecka varit i Kroatien. Den här gången var vi under två veckor i Zadar vid den adriatiska kusten. Det var högsommarvärme, 28 - 30 grader och i vattnet 22. Nu åker vi inte till Kroatien för att lojt sträcka ut oss på badstranden med avbrott för ett och annat dopp idet klara vattnet. Nej, vi gillar att se oss omkring och ta del av vad trakten har att erbjuda. Det gör man lämpligast på egen hand, tycker vi, och inte genom att följa med på några skräddarsydda exkursioner. Erbjudanden om sådana fanns det gott om överallt, men vi nobbade och gick i stället till busstationen och båtterminalen för att ta reda på passande tider för våra utflykter.

Jag har varit i Umeå igen. Förra gången var 1997, då jag deltog i femdagars, det som nu heter O-ringen. Hustrun och jag hade åkt runt Nordkalotten med tåg, buss och båt och kom med Vasabåten till Umeå. Från veckan i Umeå minns jag mest att vi gick och gick dagarna i ända. Cykeluthyrningen på femdagars var nämligen stängd, för cyklarna hade tagit slut. Inte vet jag hur många det var som hade tagit slut, men vi höll på att göra det. Vi bodde i en liten privat lägenhet, och på andra sidan gatan stod två cyklar. De var låsta, och vi ville ju inte hamna  i straffregistret, så cyklarna fick stå kvar.

I november 2014 hade en av mina funderingar rubriken "På drift med SJ". Sedan dess har jag åkt med tåg mellan Borås och Norrköping för att delta i förbundsstyrelsens möten vid fem tillfällen, och resorna har fungerat på ett som man säger tillfredsställande sätt. Men hemresan från Norrköping vid det senaste mötet blev en ful plump i SJ-protokollet.

Tänk att den där melodifestivalen kan engagera folk så otroligt mycket. Det skall tippas, analyseras, röstas och tippas, röstas, analyseras i det oändliga. Tidigare vinnare skall dammas av och presenteras. Intervjuer skall göras före, under och efter framträdandena. Alla experter skall tycka till och tycka om. Men nu är det som tur är lugnt några månader, tills hysterin sätter igång igen.

I samband med festivalen tar sig lokalpatriotismen nya uttryck. Här i Boråstrakten hade vi två representanter i finalen, och nog märktes det i lokaltidningen. Killen från Svenljunga hade med sig hela släkten i Stockholm, och före avresan gjordes ett ingående reportage där alla fastrar och mostrar fick uttala sig om ynglingens chanser, och så fick de förstås visa upp sig inför tidningsfotografen.

Sportlovsvinter betyder för mig en vecka i Sälen tillsammans med hustru, barn och barnbarn. Elva personer har sitt boende i två parhus i Tandådalen. Och så åks det skidor, på längden för oss äldre, men för barn och barnbarn även utför. Vädret kollas på nyhetssändningar i TV, på mobiler och plattor och på husens utomhustermometrar. Vallaråd utbyts och det stryks på och poleras för att bästa möjliga resultat skall uppnås inför längdturerna.

Det brukar sägas att närhelst man sätter på TV-apparaten, så möts man av ett matprogram. Men SVT tycker tydligen inte är marknaden är mättad och har därför genomfört en reklamkampanj för det första vegetariska matprogrammet Vegorätt. Inte är jag en vegetarian precis, men jag gillar grönsaker och en och annan vegetarisk rätt har stått på vårt matbord. Så visst kunde det bli bra med några matnyttiga (!) recept och tips. Förväntansfull sitter jag i TV-soffan och vad får jag se. Jo, två hippietjer som levererar det ena krångliga receptet efter det andra, medan de samtidigt flamsar runt under små förtjusta utrop och förnumstiga konstateranden. Och dessutom bjuder de på yogaövningar ute på en stubbåker och en samling vid lägerelden någonstans på den skånska sydkusten.

Julen är ju barnens högtid heter det, men matfrossaren säger istället att julen är matens högtid. Och nog översvämmas vi av diverse julrecept i tidningar och TV. Medan kokböckerna fortfarande domineras av traditionsbundna skapelser som faster Elins senapsgravade strömmingsrullader, farmor Annas kalvsylta och tant Augustas kryddiga julkorv, har de moderna matskribenterna andra strängar på sin lyra. Här gäller det att ha fettsnåla alternativ till den mäktiga julmaten. Kålsorterna tenderar att bli fler och fler. Senast såg jag att man lyckats korsa grönkål och brysselkål, och snart får vi väl se röd- och vitkål smälta ihop i en danskinspirerad variant. Det tar helt enkelt kål på en.

När FAS i Borås i början av oktober firade sitt tjugoårsjubileum, stod den göteborgska musikgruppen Vier Brillen för underhållningen. På låtrepertoaren stod bl a Tio timmar i Ullared, där man beskrev en mans vånda under besöket i köptemplet. Själv fnissade jag något besvärat under framförandet av låten. Vi hade nämligen inte klarat av höstens traditionella resa till Ullared ännu.

En gråmulen fredag kom vi så iväg och som vanligt tog vi en paus med medhavd fika någon mil före Ullared för att samla kraft inför uppgiften.

Parkeringsplatserna hade börjat fyllas, när vi kom fram, och en och annan bilist cirklade runt, runt närmast varuhuset i hopp om det plötsligt skulle dyka upp en tom plats. Själva parkerade vi bilen lite längre bort, försåg oss med kundvagn och närmade oss det välkända huset.

Att guida besökare genom en utställning eller en byggnad kan inte alltid vara lätt. Min egen erfarenhet inskränker sig till när jag som rektor för en skola i Borås vid ett tillfälle tog emot ett antal damer, som firade ett skoljubileum. Ambitiöst traskade jag runt med dem i byggnadens alla våningar, men mina åhörare var mer intresserade av att prata med varandra än att se vad som hänt med deras gamla skola.

Det märkliga är annars att det man kommer ihåg efter guidningen är oväsentliga detaljer. Fortfarande minns jag ett besök på Gunnebo slott utanför Göteborg för mer än femtio år sedan därför att guiden envisades med att i varje rum använda uttrycket "tillika med", när han pekade på de olika möblerna och föremålen. Orden ekade i huvudet en bra stund efter besöket. Och när jag för ungefär lika länge sedan besökte Karlfeldtsgården i Sjugare blev det bestående minnet att den nitiska gymnasistguiden rabblade upp alla växterna i trädgården med deras latinska namn.

Sista helgen i september är det Bok & Bibliotek i Göteborg, en mässa, som man som bokälskare absolut inte kan avstå ifrån, i alla fall inte om man bor en knapp timmes bussresa från Göteborg.

Som vanligt hade jag bestämt att jag inte skulle köpa några böcker utan bara strosa runt och insupa atmosfären, och den här gången lyckades jag.. nästan.

I stället för att trängas i de överfulla köpställena hos mastodontförlagen valde jag att koncentrera mig på de mindre montrarna. Plötsligt var jag fullt inbegripen i ett samtal med en islamisk trosbekännare om profeten Muhammed. Var han religionsstiftare eller revolutionär? Samtalet var intressant, men jag avstod från att få med mig litteratur i frågan.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post