Förbundet Aktiva Seniorer

Julen är ju barnens högtid heter det, men matfrossaren säger istället att julen är matens högtid. Och nog översvämmas vi av diverse julrecept i tidningar och TV. Medan kokböckerna fortfarande domineras av traditionsbundna skapelser som faster Elins senapsgravade strömmingsrullader, farmor Annas kalvsylta och tant Augustas kryddiga julkorv, har de moderna matskribenterna andra strängar på sin lyra. Här gäller det att ha fettsnåla alternativ till den mäktiga julmaten. Kålsorterna tenderar att bli fler och fler. Senast såg jag att man lyckats korsa grönkål och brysselkål, och snart får vi väl se röd- och vitkål smälta ihop i en danskinspirerad variant. Det tar helt enkelt kål på en.

När FAS i Borås i början av oktober firade sitt tjugoårsjubileum, stod den göteborgska musikgruppen Vier Brillen för underhållningen. På låtrepertoaren stod bl a Tio timmar i Ullared, där man beskrev en mans vånda under besöket i köptemplet. Själv fnissade jag något besvärat under framförandet av låten. Vi hade nämligen inte klarat av höstens traditionella resa till Ullared ännu.

En gråmulen fredag kom vi så iväg och som vanligt tog vi en paus med medhavd fika någon mil före Ullared för att samla kraft inför uppgiften.

Parkeringsplatserna hade börjat fyllas, när vi kom fram, och en och annan bilist cirklade runt, runt närmast varuhuset i hopp om det plötsligt skulle dyka upp en tom plats. Själva parkerade vi bilen lite längre bort, försåg oss med kundvagn och närmade oss det välkända huset.

Att guida besökare genom en utställning eller en byggnad kan inte alltid vara lätt. Min egen erfarenhet inskränker sig till när jag som rektor för en skola i Borås vid ett tillfälle tog emot ett antal damer, som firade ett skoljubileum. Ambitiöst traskade jag runt med dem i byggnadens alla våningar, men mina åhörare var mer intresserade av att prata med varandra än att se vad som hänt med deras gamla skola.

Det märkliga är annars att det man kommer ihåg efter guidningen är oväsentliga detaljer. Fortfarande minns jag ett besök på Gunnebo slott utanför Göteborg för mer än femtio år sedan därför att guiden envisades med att i varje rum använda uttrycket "tillika med", när han pekade på de olika möblerna och föremålen. Orden ekade i huvudet en bra stund efter besöket. Och när jag för ungefär lika länge sedan besökte Karlfeldtsgården i Sjugare blev det bestående minnet att den nitiska gymnasistguiden rabblade upp alla växterna i trädgården med deras latinska namn.

Sista helgen i september är det Bok & Bibliotek i Göteborg, en mässa, som man som bokälskare absolut inte kan avstå ifrån, i alla fall inte om man bor en knapp timmes bussresa från Göteborg.

Som vanligt hade jag bestämt att jag inte skulle köpa några böcker utan bara strosa runt och insupa atmosfären, och den här gången lyckades jag.. nästan.

I stället för att trängas i de överfulla köpställena hos mastodontförlagen valde jag att koncentrera mig på de mindre montrarna. Plötsligt var jag fullt inbegripen i ett samtal med en islamisk trosbekännare om profeten Muhammed. Var han religionsstiftare eller revolutionär? Samtalet var intressant, men jag avstod från att få med mig litteratur i frågan.

Kan man åka sexton mil för ett par raggsockor? Nej, knappast skulle de flesta svara, och ändå var det precis det jag gjorde i början av augusti. Vi var i Grövelsjön och fjällvandrade under en vecka, och vi hade i förväg bestämt att ta en paus från vandrandet på onsdagen. Då skulle vädret enligt alla tillgängliga prognoser nämligen vara sämre och inte så lockande för att ta sig fram på kalfjället.

Någon skämtare lär ha sagt att orientering måste vara världens säkraste sport, eftersom det finns kontroller över allt. Och faktiskt var det ingen orienterare, som behövde efterlysas under årets upplaga av O-ringen. Den ägde ju rum i Borås och som aktiv orienterare sedan sjuttiotalets slut anmälde jag mig som funktionär.

1986 ägde tävlingen också rum i Borås, och då gick jag omkring i en overall med titeln Bitr klagomurschef på ryggen. I dagens teknikpräglade orienteringstävlingar finns det inte någon särskild klagomur, utan den som undrar över något får i stället uppsöka tävlingsexpeditionen, där datorförsedda personer försöker hjälpa den som frågar.

Nu har vi gjort vår artonde tågluff i Europa, sedan vi började ta oss fram på detta sätt 1990. Då räknar jag in inlandsbanan Östersund - Gällivare, nordkalottresa med tåg, båt och buss samt bussluff på Irland. I början var vi djärva och improviserade hela tiden, men numera är vi försiktiga och planerar allt i förväg med hjälp av Deutsche Bahn, när det gäller tågresorna, och booking.com, när det gäller logi.

I år var alla hotellbokningarna mycket lyckade med undantag för ett hostel i Rijeka. För 50 Euro kan man kanske inte begära så mycket, men att i trettiogradig värme ta sig och bagaget upp till fjärde våningen i ett hisslöst hus blev ett plågsamt minne. Rummet bestod i stort sett av en himmelssäng och hade elinstallationer, som skulle ha fått Arga snickaren att krevera.

Sommaren närmar sig, även om kyliga vindar då och då gör sitt bästa för att hålla den varmaste årstiden borta. Ösregnet vid ankomsten till det senaste förbundsstyrelsemötet i Norrköping glömdes bort under kvällens solsken. Vädrets nyckfullhet får vi väl finna oss i på samma sätt som vi accepterar SJ:s överraskningar. När tåget under min resa till Norrköping lämnat Falköping och var på väg mot Skövde, hördes det plötsligt i högtalaren: - Nästa uppehåll Alingsås. Det var dock ingen backout utan snarare en blackout i maskineriet.

Den danska staden Skagen förknippas av restaurangkonnässörer med toast Skagen och skagenröra. Det senare ordet finns till och med i Svenska Akademiens Ordlista. Man brukar också tala om Skagenmålarna och då avse makarna Ancker och Severin Kröyer. Det var väl konstnärsalternativet, som fick mig att grötrimma i julas och skriva Nej nu tar vi oss i kragen, nu åker vi till Skagen.

Och för några veckor sedan var vi där. Tyvärr var konstmuseet stängt p g a om- och tillbyggnad, men herrskapet Anckers hus kunde vi besöka. Mannen som några minuter efter öppningsdags släppte in oss verkade inte så intresserad av att informera oss om vad som fanns i huset. Det kanske var tur med tanke på mängden av tavlor och föremål.

Varje morgon går jag på jakt. Jag behöver ingen licens, men jag har jakttillstånd. Min uppdragsgivare är Språkrådet, och det jag jagar är nyord. Jaktområdet är Borås Tidning, där jag lusläser alla texter med undantag för annonserna. Med rödpenna markerar jag mina jaktbyten, och sedan skriver jag in dagens fångst i datorn. Vid månadens slut redovisar jag mina nyord till språkrådet via mail.

Skidveckan i Sälen är avklarad, och det var fart och fläkt hela tiden. Fart (nåja) i spåren och fläkt i parhusen, där en ventilationsfläkt försökte överglänsa stojet från fem glada barnbarn. Ibland försvann dock de senare bakom sina plattor av diverse slag. Men bättre ha en platta i handen än platt fall i skidbacken.

En gång för ganska många år sedan läste jag i en tidningsartikel om skidåkning att skåningar aldrig kan lära sig att åka skidor. För mig som skåning är detta både trösterikt och avskräckande.

Under min uppväxt i den skånska risbygden var vintrarna snörika, men naturen var småkuperad, och jag sattes inte på några hårdare skidprov. När familjen sedan flyttat till Malmö, inskränkte sig mina skiderfarenheter till en årlig utflykt med sporttåg till Frostavallen tillsammans med en skolkompis. Vi var ungefär lika dåliga i att ta oss fram på det hyrda skidmaterialet.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post