Förbundet Aktiva Seniorer

Att guida besökare genom en utställning eller en byggnad kan inte alltid vara lätt. Min egen erfarenhet inskränker sig till när jag som rektor för en skola i Borås vid ett tillfälle tog emot ett antal damer, som firade ett skoljubileum. Ambitiöst traskade jag runt med dem i byggnadens alla våningar, men mina åhörare var mer intresserade av att prata med varandra än att se vad som hänt med deras gamla skola.

Det märkliga är annars att det man kommer ihåg efter guidningen är oväsentliga detaljer. Fortfarande minns jag ett besök på Gunnebo slott utanför Göteborg för mer än femtio år sedan därför att guiden envisades med att i varje rum använda uttrycket "tillika med", när han pekade på de olika möblerna och föremålen. Orden ekade i huvudet en bra stund efter besöket. Och när jag för ungefär lika länge sedan besökte Karlfeldtsgården i Sjugare blev det bestående minnet att den nitiska gymnasistguiden rabblade upp alla växterna i trädgården med deras latinska namn.

Sista helgen i september är det Bok & Bibliotek i Göteborg, en mässa, som man som bokälskare absolut inte kan avstå ifrån, i alla fall inte om man bor en knapp timmes bussresa från Göteborg.

Som vanligt hade jag bestämt att jag inte skulle köpa några böcker utan bara strosa runt och insupa atmosfären, och den här gången lyckades jag.. nästan.

I stället för att trängas i de överfulla köpställena hos mastodontförlagen valde jag att koncentrera mig på de mindre montrarna. Plötsligt var jag fullt inbegripen i ett samtal med en islamisk trosbekännare om profeten Muhammed. Var han religionsstiftare eller revolutionär? Samtalet var intressant, men jag avstod från att få med mig litteratur i frågan.

Kan man åka sexton mil för ett par raggsockor? Nej, knappast skulle de flesta svara, och ändå var det precis det jag gjorde i början av augusti. Vi var i Grövelsjön och fjällvandrade under en vecka, och vi hade i förväg bestämt att ta en paus från vandrandet på onsdagen. Då skulle vädret enligt alla tillgängliga prognoser nämligen vara sämre och inte så lockande för att ta sig fram på kalfjället.

Någon skämtare lär ha sagt att orientering måste vara världens säkraste sport, eftersom det finns kontroller över allt. Och faktiskt var det ingen orienterare, som behövde efterlysas under årets upplaga av O-ringen. Den ägde ju rum i Borås och som aktiv orienterare sedan sjuttiotalets slut anmälde jag mig som funktionär.

1986 ägde tävlingen också rum i Borås, och då gick jag omkring i en overall med titeln Bitr klagomurschef på ryggen. I dagens teknikpräglade orienteringstävlingar finns det inte någon särskild klagomur, utan den som undrar över något får i stället uppsöka tävlingsexpeditionen, där datorförsedda personer försöker hjälpa den som frågar.

Nu har vi gjort vår artonde tågluff i Europa, sedan vi började ta oss fram på detta sätt 1990. Då räknar jag in inlandsbanan Östersund - Gällivare, nordkalottresa med tåg, båt och buss samt bussluff på Irland. I början var vi djärva och improviserade hela tiden, men numera är vi försiktiga och planerar allt i förväg med hjälp av Deutsche Bahn, när det gäller tågresorna, och booking.com, när det gäller logi.

I år var alla hotellbokningarna mycket lyckade med undantag för ett hostel i Rijeka. För 50 Euro kan man kanske inte begära så mycket, men att i trettiogradig värme ta sig och bagaget upp till fjärde våningen i ett hisslöst hus blev ett plågsamt minne. Rummet bestod i stort sett av en himmelssäng och hade elinstallationer, som skulle ha fått Arga snickaren att krevera.

Sommaren närmar sig, även om kyliga vindar då och då gör sitt bästa för att hålla den varmaste årstiden borta. Ösregnet vid ankomsten till det senaste förbundsstyrelsemötet i Norrköping glömdes bort under kvällens solsken. Vädrets nyckfullhet får vi väl finna oss i på samma sätt som vi accepterar SJ:s överraskningar. När tåget under min resa till Norrköping lämnat Falköping och var på väg mot Skövde, hördes det plötsligt i högtalaren: - Nästa uppehåll Alingsås. Det var dock ingen backout utan snarare en blackout i maskineriet.

Den danska staden Skagen förknippas av restaurangkonnässörer med toast Skagen och skagenröra. Det senare ordet finns till och med i Svenska Akademiens Ordlista. Man brukar också tala om Skagenmålarna och då avse makarna Ancker och Severin Kröyer. Det var väl konstnärsalternativet, som fick mig att grötrimma i julas och skriva Nej nu tar vi oss i kragen, nu åker vi till Skagen.

Och för några veckor sedan var vi där. Tyvärr var konstmuseet stängt p g a om- och tillbyggnad, men herrskapet Anckers hus kunde vi besöka. Mannen som några minuter efter öppningsdags släppte in oss verkade inte så intresserad av att informera oss om vad som fanns i huset. Det kanske var tur med tanke på mängden av tavlor och föremål.

Varje morgon går jag på jakt. Jag behöver ingen licens, men jag har jakttillstånd. Min uppdragsgivare är Språkrådet, och det jag jagar är nyord. Jaktområdet är Borås Tidning, där jag lusläser alla texter med undantag för annonserna. Med rödpenna markerar jag mina jaktbyten, och sedan skriver jag in dagens fångst i datorn. Vid månadens slut redovisar jag mina nyord till språkrådet via mail.

Skidveckan i Sälen är avklarad, och det var fart och fläkt hela tiden. Fart (nåja) i spåren och fläkt i parhusen, där en ventilationsfläkt försökte överglänsa stojet från fem glada barnbarn. Ibland försvann dock de senare bakom sina plattor av diverse slag. Men bättre ha en platta i handen än platt fall i skidbacken.

En gång för ganska många år sedan läste jag i en tidningsartikel om skidåkning att skåningar aldrig kan lära sig att åka skidor. För mig som skåning är detta både trösterikt och avskräckande.

Under min uppväxt i den skånska risbygden var vintrarna snörika, men naturen var småkuperad, och jag sattes inte på några hårdare skidprov. När familjen sedan flyttat till Malmö, inskränkte sig mina skiderfarenheter till en årlig utflykt med sporttåg till Frostavallen tillsammans med en skolkompis. Vi var ungefär lika dåliga i att ta oss fram på det hyrda skidmaterialet.

Julen närmar sig, och veckor av hysteriska förberedelser är snart slut. Jag tänker naturligtvis på den kommersiella julen, där affärerna tävlar om att vara först och störst med sina lockande erbjudanden. Tänk om vi traditionsbundna julfirare skulle köpa vår gran i slutet av oktober och förse den med de nödvändiga dekordetaljerna, där den står i sitt vardagsrumshörn. Och inte barrar den heller, för vi har ju plastgran med naturlig skogsdoft, eller har vi det.

När vi så äntligen inhandlat våra julklappar, är det rimdags. Versen skall vara försåtligt gåtfull, så att klappmottagaren får något att fundera på. Ibland har jag i ett försök att underlätta tankemödan gett mig på att utelämna det sista rimordet. Ett sådant exempel är Inget smussel, här du får ett ......

Sveti Stefan

På 1970-talet delade SJ frikostigt ut små låtsasbiljetter till tågresande barn. På en av biljetterna stod det "Tiddeli pom, tiddeli påg - det är roligt att åka tåg". Jag vet inte om det är särskilt roligt att mitt tåg står stilla minut efter minut utanför Gnesta för att ett framförvarande tåg med nedsatt hastighet skall passera ett pågående banarbete. Då spelar det ju inte så stor roll att tåget enligt tidtabellen bara skall göra uppehåll vid två stationer för att resan mellan rikets två största städer skall kunna gå extra fort. Fast ett spontant uppehåll gör ju resan lite spännande för den som har anslutningsbyten att bevaka.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post