Nu har förbundsstyrelsen haft ännu ett tvådagarsmöte på Ålands hav. Jag brukar ha för vana att inleda den andra dagen med en morgonpromenad i Mariehamn. Därför gick jag till informationsdisken och frågade om detta skulle fungera. Då fick jag veta att tilläggsplatsen i Mariehamn hade flyttats tillfälligt, och att jag därför skulle få gå i land från bildäck på tredje våningen. Men det var bara att ta hissen, så skulle en vakt möta mig på bildäcket. Och det stämde. Vakten visade mig hur jag skulle ta en hiss i terminalbyggnaden och sedan fortsätta mot utgången.
Jag åkte upp med hissen och vandrade sedan genom ändlösa gångar, innan jag till slut kom ut och kunde andas den finska stadsluften. Klockan var nu fem över sju, och jag måste vara tillbaka ombord senast tjugo i åtta för att inte bli akterseglad. Så det skulle bli en ganska kort promenad, ja faktiskt den kortaste hittills under mina ”besök” i Mariehamn.
Nu var klockan tjugo över sju, och jag vände tillbaka mot den stora färjan. Jag gick genom de ändlösa gångarna, åkte ner med hissen och gick mot bildäck. Nu var det nya vakter. De försäkrade mig att om jag kom tillbaka i januari, skulle målningsarbetena, som orsakat ändringen av tilläggsplats, vara avslutade. Den ena vakten pekade ut riktningen mot hissen.
Jag gick över bildäcket, och längst bort i hörnet såg jag en stor skylt med text ” Hiss”.. Texten förstärktes av en kraftig pil. Snart stod jag vid skylten. Men var fanns hissen? Jag såg mig omkring? Skulle jag gå tillbaka och fråga? Nej, det verkade något skämmigt. Framför mig såg jag en dörr med kraftig spak tvärs över. Jag drog i spaken, och dörren gick upp.
Nu befann jag mig i ett mindre rum, som jag genast började utforska. Här fanns kanske hissen?. Jag vandrade runt och plötsligt upptäckte jag en dörr med skylten ” Varuhiss”. Men den måste ju i all fall leda uppåt, tänkte jag och gick in. Jovisst, jag kunde trycka på knapp nio. Och så bar det iväg.
Nu stannade hissen, och jag öppnade dörren. Men vad var nu detta? Här fanns lakan, dukar och handdukar . Jag fattade att jag hamnat i linneförrådet. Nu gällde det att hitta ut. Man kunde ju tro att jag gömt mig som fripassagerare i linneförrådet. Lyckligtvis hittade jag snabbt en dörr, som ledde ut till en av hyttkorridorerna på nionde våningen, och jag kunde pusta ut.
När jag berättade för en god vän om mitt besök i linneförrådet, föreslog denne att jag skulle utbilda mig för jobbet som guide på färjan. Jag hade ju en viss erfarenhet. Men jag är nog lite tveksam.
Rolf Bååth