Glad påsk

Nu är vi inne i påskveckan, men i dessa coronatider manar ju vår statsminister  oss att ta det lugnt. Vi skall inte ut och resa, och detta gäller även påskkärringarna, som skall ställa kvastarna kvar på parkeringsplatserna. För egen del har påsken med några undantag aldrig varit någon reshelg, om man nu inte räknar de korta turerna till orienteringstävlingar.

När jag var barn, kunde jag inte ge påsken samma uppmärksamhet som julfirandet. Det hjälpte inte att min pappa försökte intressera mig för radions ”Det stora tittägget”, om nu någon kommer i håg vad det var. Själv minns jag det inte. Min mamma brukade berätta om en religiös familj, som aldrig ägnade sig åt kortspel utom en dag på året, långfredagen. En underlig vana. Lämpligare var väl att  som en del kyrkobesökare klä sig i svart den dagen.

Påskfirandet förknippas ofta med eldar och smällande. När sonen var sex år, hade han fått köpa ett försvarligt antal små knallskott. Han skulle få smälla av dem under en familjepromenad på några kilometer. Han gick in för det hela med liv och lust, men efter ett tag blev det inte lika roligt längre. Men både han och vi vuxna insåg att det var lika bra att göra slut på knallskotten, och det gjorde han under ganska stor uppgivenhet.

Själv har jag aldrig varit road av pyrotekniska attiraljer. Det var däremot en av mina morbröder. När vi någon gång på femtiotalet gästade hans familj utanför Göteborg under en påskhelg, drog han i väg med oss till en badplats i närheten. Han gick ut på bryggan och skulle släppa iväg en påskraket. Men plötsligt försvann han , och ett plumsande hördes. Med blöta byxor kom han upp på bryggan, men han gav sig inte utan tände raketen. En påskförkylning blev resultatet och ett oförglömligt minne dessutom.

Under en följd av år brann en påskeld på bekvämt avstånd från vårt köksfönster. Där såg vi hur människor samlades väl påpälsade vid brasan, medan vi satt inne i värmen och njöt av skådespelet. Ett år höll det på att gå riktigt illa. Trots torka hade man tänt på den hopsamlade högen av ris och avbarrade julgranar. Men elden spred sig genom gräset till de intillstående träden. Rådiga personer sökte med hjälp av ruskor dämpa eldens framfart. Lika rådig var inte den dam, som knackade på hos oss och bad att få två spänner. Men vi tyckte att det inte var något bra förslag att släcka brasan med två små spannar vatten. Och visst släcktes elden ändå.

Nu var det längesedan vi hade någon påskbrasa utanför vårt köksfönster, och i dessa tider bör man ju faktiskt  ha annat att tänka på än att smälla raketer och ordna påskeldar.

Rolf Bååth

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *