I dessa tider blir det många tillfällen att röra på sig. Och då är det bra att ha en väl fungerande cykel. Det fick jag lära mig tidigt i livet. Vår familj blev nämligen inte bilburen, förrän jag var i tjugoårsåldern och hade flyttat hemifrån. Så det var bara att ta fram cykeln, när det var dags för familjeutflykten.
Min första cykel var begagnad och hade en obeskrivbar rödaktig färg. Den lärde jag mig cykla på under somrarna i Höllviken, och den använde jag, när småskoleklassen hemma i Tranås skulle ut på cykeltur. Och en gång hände det som inte fick hända, jag körde omkull Men jag tog ingen större skada utan skrev glatt i den obligatoriska utflyktsberättelsen efteråt: – Och vem var det som låg där i backen, om inte jag.
När vi flyttade till Hörby, blev det fina möjligheter till cyklande. Mest cyklade vi på Höörslinjen, banvallen för järnvägen Höör – Hörby, nedlagd 1929 efter en tillvaro på 47 år.
När mina föräldrar gått bort, fick jag ta över en tavla, som föreställer just Höörslinjen och väcker många minnen till liv.
Under årens lopp har jag haft olika cyklar, men alla har varit försedda med fotbroms. Därför blev det lite besvärligt varje gång vi under våra tågluffar utomlands skulle hyra cykel, för det fanns aldrig någon cykel med fotbroms. Men cykla skulle vi ju, så det gällde bara att ta det försiktigt. Den mest spektakulära cykelturen gjorde vi till Mont Saint Michel i Normandie, halvön, som blir en ö, när tidvattnet kommer. Vi hyrde cyklar på järnvägsstationen i Pontorson och cyklade i väg. Den enda nedförsbacken mötte vi, när vi skulle cykla på en bro över motorvägen. Men det gick bra, och vi kunde parkera våra cyklar och gå runt i Mont Saint Michel.
I höstas började min femväxlade cykel att krångla. Att det inte gick att få in ettans växel kunde jag väl stå ut med, men värre var att cykeln lät som ett tröskverk varje gång man trampade. Jag hade hela tiden en känsla av att växelmaskineriet helt enkelt kunde sluta att fungera precis när som helst. Jag insåg att det var lika bra att investera i en ny cykel. Den gamla hade jag faktiskt haft i mer än tjugofem år. Nu var den stora frågan, om jag skulle ha en cykel med eller utan ram. Mitt förnuftsmässiga jag konstaterade att det skulle vara mycket lättare att komma på och av en ramlös cykel. Mitt känsliga jag tyckte å andra sidan att det nog var lite töntigt att cykla omkring på en damcykel. Som tur var segrade förnuftsjaget. Jag köpte en cykel utan ram men med varukorgen på styret bortmonterad. Och sadeln är min trogna vän från en cykelaffär på Bornholm. Den fick nu ta plats på sin tredje cykel. Så nu är jag ute och cyklar igen.
Rolf Bååth