Tack och adjö

Höstvädret börjar visa sig från sin sämsta sida, när jag skriver detta. Regnet vräker ner, men väderprofeterna har lovat att det skall upphöra. Kanske blir det så också.

Den gångna sommaren har varit unik, och då tänker jag inte på att AIK och IFK Göteborg numera håller till på den nedre halvan i allsvenskans tabell, nej jag avser givetvis coronaeländet. Alla pratar om det, men ingen gör något åt det. Rapporterna om vaccin verkar minst sagt osäkra. Det liknar mest en kapplöpning mellan olika intressenter om att vara först, oavsett hur stor tillförlitligheten är.

Coronapandemin fick också förbundsstyrelsen att inse att det inte kunde bli tal om någon vanlig förbundsstämma inom rimlig tid, och därför blev det beslutat att genomföra en ersättning för den fysiska stämman. Ett resultat av denna blev att styrelsen fick en ny sammansättning. Själv avgår jag efter åtta år  i förbundsstyrelsen, varav fyra som sekreterare.

Det har varit en rolig och intressant upplevelse att tillhöra denna styrelse. Många olika ledamöter har jag mött under åren. Det mest dramatiska som inträffat var utan tvekan Birgitta Berglunds tragiska bortgång mitt under förbundsstämman i Värnamo. I starkt minne har jag det förberedande styrelsemötet på torsdagskvällen. När vi skulle börja, satt jag och fumlade med mina hörapparater och bad om lite respit. – Rolf ska klä på sig först, sade Birgitta, och den repliken fastnade definitivt hos mig.

Många olika miljöer har jag också mött under min styrelsetid. Jag tänker på morgonpromenaderna i Norrköping och Örebro och naturligtvis också i Mariehamn. Och i   samband med förbundsstämmorna i Sundsvall, Karlskrona, Umeå och Värnamo blev det tillfälle att bekanta sig med de städerna.

När Kaj Svartström tillträtt som webmaster 2014, förklarade han att han ville ha bidrag från styrelsemedlemmarna till förbundets hemsida. Jag tog honom på orden och började skicka in Bååthsmans funderingar. Det har jag med undantag för någon månad sedan gjort i sex år. Men nu är det slutfunderat på förbundets hemsida.

Därför tackar jag för den gångna tiden både som styrelsemedlem och skribent.

Rolf Bååth

En fjällvandring i grönska

Vad gör man en coronasommar, när det inte går att som vanligt tågluffa till Sydeuropa eller charterflyga till någon ö  i Medelhavet? Inte heller kan man resa till Härjedalen med trevliga vandrarhemsövernattningar på vägen. Skall man tvinga sig själv att inse att det är bäst att stanna på hemmaplan och nöja sig med dagsutflykter?

Efter mycket funderande bestämde vi oss för att köra norrut så långt vi kunde hinna under en dag, bo i en hyrd stuga under en fjällvecka och sedan åka hem nöjda med miljöombytet. Och precis så blev det. En stuga i Sälenfjällen blev vårt mål. Dit kunde vi köra på en dag, och Vänern kunde ju passeras både på öst- och västsidan, så att det blev lite variation i bilåkandet.

Men den stora behållningen blev naturligtvis fjällvandringarna.

Vi hade  i förväg bestämt oss för att inte trampa i gamla hjulspår, d v s följa de leder, som vi använt under våra vinterveckor i Tandådalen. Och vi lyckades faktiskt med hjälp av karta och en tio år gammal ledbeskrivning hitta nya oupptäckta vandringsleder. Här gick vi till Flatfjället, Östfjället, Storfjället, Hemfjällsstugan och Närfjället. Men det är inget foto från någon av dessa vandringar, som jag numera har som skrivbordsbild på datorn. Allting på skärmen är grönt med undantag från några skimrande ljusskuggor. Över stenar, jord och rötter hade vi följt en slingrande skogsstig, som plötsligt försvann i ett hav av ormbunkar, skymtade igen och slutade vid en liten damm. Ja, det var faktiskt två dammar, som försökte få utrymme mitt  i all grönskan. Vi hade kommit fram till Saldalen.

Tyvärr var detta den enda regniga stunden under vår vecka, varför vi bestämde oss för att vända tillbaka i stället för att följa dalens väg upp mot kalfjället. Men nästa år gör vi ett nytt försök. Tills dess får vi nöja oss med att njuta av bilden.

Rolf Bååth

En koltrast som håller masken!

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av fåglar. Inte för att jag har något emot dem, men för mig utgör de en outforskad värld. Och ändå fick jag i premium  i första realskoleklassen den verkliga fågelbibeln, Folke Rösiös Svenska fåglar. Naturligtvis berodde bokvalet på att min klassföreståndare undervisade i biologi. Men vi hade ju henne i geografi också. Varför kunde jag inte fått någon spännande skildring av ett fjärran beläget land?

Folke Rösiö levde och verkade i Borås, och var hamnade jag som lärare och skolledare om inte just  i den staden. Som rektor besökte jag ofta de olika klasserna. När jag hälsade på i en lågstadieklass, upptäckte jag att man hade hämtat in en liten uppstoppad fågel från materielrummet. Ja, men den känner jag ju igen, tänkte jag och så drog jag till med: – Aha, ni har en liten talgoxe här. Alla ungarna tittade på mig, och fröken teaterviskade: – Det är en blåmes. Och så blev det besöket en klassiker. Jag såg framför mig skrattande barn, som glatt berättade för sina föräldrar att deras rektor inte kunde skilja på en talgoxe och blåmes.

I efterhand tittade jag naturligtvis  i Svenska fåglar, jo den finns fortfarande kvar i bokhyllan, och konstaterade att de där små fåglarna faktiskt har vissa likheter.

En gång på 80-talet var jag med på en fågelexkursion på Torhamns udde i Blekinge. Tyvärr minns jag inte så mycket av vad vi såg mer än att det var  stora sjöfåglar det handlade om och inga små mesar.

Men sedan några år tillbaka har jag hittat en favorit bland fåglarna, en fågel som är väldigt lätt att känna igen, koltrasten. Varje morgon är han där på gräsmattan framför vårt köksfönster, och med aldrig sinande energi ägnar han sig åt sin vardagliga sysselsättning, att hitta mask. Han struttar fram några steg, pickar med näbben i gräset, hittar inget, struttar fram igen, pickar, hittar inget osv. Men ibland lyckas pickandet och han visar upp sin fångst precis som på bilden. Men fråga mig inte vad det är för slags mask, då tappar jag masken.

Rolf Bååth

Nu är jag ute och cyklar igen

I dessa tider blir det många tillfällen att röra på sig. Och då är det bra att ha en väl fungerande cykel. Det fick jag lära mig tidigt i livet. Vår familj blev nämligen inte bilburen,  förrän jag var i tjugoårsåldern och hade flyttat hemifrån. Så det var bara att ta fram cykeln, när det var dags för familjeutflykten.

Min första cykel var begagnad och hade en obeskrivbar rödaktig färg. Den lärde jag mig cykla på under somrarna i Höllviken, och den använde jag, när småskoleklassen hemma i Tranås skulle ut på cykeltur. Och en gång hände det som inte fick hända, jag körde omkull Men jag tog ingen större skada utan skrev glatt i den obligatoriska utflyktsberättelsen efteråt: – Och vem var det som låg där i backen, om inte jag.

När vi flyttade till Hörby, blev det fina möjligheter till cyklande. Mest cyklade vi på Höörslinjen, banvallen för järnvägen Höör – Hörby, nedlagd 1929 efter en tillvaro på 47 år.

När mina föräldrar gått bort, fick jag ta över en tavla, som föreställer just Höörslinjen och väcker många minnen till liv.

Läs Mer

Glad påsk

Nu är vi inne i påskveckan, men i dessa coronatider manar ju vår statsminister  oss att ta det lugnt. Vi skall inte ut och resa, och detta gäller även påskkärringarna, som skall ställa kvastarna kvar på parkeringsplatserna. För egen del har påsken med några undantag aldrig varit någon reshelg, om man nu inte räknar de korta turerna till orienteringstävlingar.

När jag var barn, kunde jag inte ge påsken samma uppmärksamhet som julfirandet. Det hjälpte inte att min pappa försökte intressera mig för radions ”Det stora tittägget”, om nu någon kommer i håg vad det var. Själv minns jag det inte. Min mamma brukade berätta om en religiös familj, som aldrig ägnade sig åt kortspel utom en dag på året, långfredagen. En underlig vana. Lämpligare var väl att  som en del kyrkobesökare klä sig i svart den dagen.

Påskfirandet förknippas ofta med eldar och smällande. När sonen var sex år, hade han fått köpa ett försvarligt antal små knallskott. Han skulle få smälla av dem under en familjepromenad på några kilometer. Han gick in för det hela med liv och lust, men efter ett tag blev det inte lika roligt längre. Men både han och vi vuxna insåg att det var lika bra att göra slut på knallskotten, och det gjorde han under ganska stor uppgivenhet.

Själv har jag aldrig varit road av pyrotekniska attiraljer. Det var däremot en av mina morbröder. När vi någon gång på femtiotalet gästade hans familj utanför Göteborg under en påskhelg, drog han i väg med oss till en badplats i närheten. Han gick ut på bryggan och skulle släppa iväg en påskraket. Men plötsligt försvann han , och ett plumsande hördes. Med blöta byxor kom han upp på bryggan, men han gav sig inte utan tände raketen. En påskförkylning blev resultatet och ett oförglömligt minne dessutom.

Under en följd av år brann en påskeld på bekvämt avstånd från vårt köksfönster. Där såg vi hur människor samlades väl påpälsade vid brasan, medan vi satt inne i värmen och njöt av skådespelet. Ett år höll det på att gå riktigt illa. Trots torka hade man tänt på den hopsamlade högen av ris och avbarrade julgranar. Men elden spred sig genom gräset till de intillstående träden. Rådiga personer sökte med hjälp av ruskor dämpa eldens framfart. Lika rådig var inte den dam, som knackade på hos oss och bad att få två spänner. Men vi tyckte att det inte var något bra förslag att släcka brasan med två små spannar vatten. Och visst släcktes elden ändå.

Nu var det längesedan vi hade någon påskbrasa utanför vårt köksfönster, och i dessa tider bör man ju faktiskt  ha annat att tänka på än att smälla raketer och ordna påskeldar.

Rolf Bååth

Ny variant av coronaspel

Hemma hos oss har vi ett coronaspel. Namnet kommer från franskans couronne, och spelet påminner lite om biljard, men skivan är mindre, och man skjuter ner ringar i stället för bollar. Men nu har coronaspel som alla vet  fått en annan innebörd och avser allt som viruset covid 19 åstadkommit.

Kultur- och sportevenemang förbjuds, folksamlingar skall undvikas, och man skall inte vara närmare sin medmänniska än två meter. Budskapen från Folkhälsomyndigheten avlöser varandra, och samtidigt framförs det kritik mot budbärarna från forskare, så att man inte vet vem man skall tro på.

I spåren av virusets härjningar kommer så varuhamstrandet. Med förvånade ögon har jag sett hur vissa hyllor gapar tomma i min livsmedelsbutik. Här saknas pasta, mjöl och kokosmjölk. Det senare är särskilt förvånande. Vad gör folk med så mycket kokosmjölk?

Och så hamstrar man toalettpapper. Jag har lust att citera den man, som för många år sedan kommenterade mitt framvisande av en 32 rullars förpackning toarullar i kassan. Han sa klart och tydligt: – Här ska bajsas. Jag skämdes för att jag inte tagit en mindre förpackning.

Vissa förståsigpåare ser hamstrandet av toalettpapper som ett sätt att skapa sig trygghet i en besvärlig situation, medan andra ser det som en, om uttrycket tillåts, ren skitsak.

Men en sak är vi alla, hamstrare och ickehamstrare, överens om. Vi vet inte hur länge det dröjer, innan allt återgår till det normala igen. Det är ju därför som vi inte vet, när förbundsstämman i Alingsås verkligen skall bli av. Men någon gång blir det i alla fall.

Rolf Bååth