En koltrast som håller masken!

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av fåglar. Inte för att jag har något emot dem, men för mig utgör de en outforskad värld. Och ändå fick jag i premium  i första realskoleklassen den verkliga fågelbibeln, Folke Rösiös Svenska fåglar. Naturligtvis berodde bokvalet på att min klassföreståndare undervisade i biologi. Men vi hade ju henne i geografi också. Varför kunde jag inte fått någon spännande skildring av ett fjärran beläget land?

Folke Rösiö levde och verkade i Borås, och var hamnade jag som lärare och skolledare om inte just  i den staden. Som rektor besökte jag ofta de olika klasserna. När jag hälsade på i en lågstadieklass, upptäckte jag att man hade hämtat in en liten uppstoppad fågel från materielrummet. Ja, men den känner jag ju igen, tänkte jag och så drog jag till med: – Aha, ni har en liten talgoxe här. Alla ungarna tittade på mig, och fröken teaterviskade: – Det är en blåmes. Och så blev det besöket en klassiker. Jag såg framför mig skrattande barn, som glatt berättade för sina föräldrar att deras rektor inte kunde skilja på en talgoxe och blåmes.

I efterhand tittade jag naturligtvis  i Svenska fåglar, jo den finns fortfarande kvar i bokhyllan, och konstaterade att de där små fåglarna faktiskt har vissa likheter.

En gång på 80-talet var jag med på en fågelexkursion på Torhamns udde i Blekinge. Tyvärr minns jag inte så mycket av vad vi såg mer än att det var  stora sjöfåglar det handlade om och inga små mesar.

Men sedan några år tillbaka har jag hittat en favorit bland fåglarna, en fågel som är väldigt lätt att känna igen, koltrasten. Varje morgon är han där på gräsmattan framför vårt köksfönster, och med aldrig sinande energi ägnar han sig åt sin vardagliga sysselsättning, att hitta mask. Han struttar fram några steg, pickar med näbben i gräset, hittar inget, struttar fram igen, pickar, hittar inget osv. Men ibland lyckas pickandet och han visar upp sin fångst precis som på bilden. Men fråga mig inte vad det är för slags mask, då tappar jag masken.

Rolf Bååth

Nu är jag ute och cyklar igen

I dessa tider blir det många tillfällen att röra på sig. Och då är det bra att ha en väl fungerande cykel. Det fick jag lära mig tidigt i livet. Vår familj blev nämligen inte bilburen,  förrän jag var i tjugoårsåldern och hade flyttat hemifrån. Så det var bara att ta fram cykeln, när det var dags för familjeutflykten.

Min första cykel var begagnad och hade en obeskrivbar rödaktig färg. Den lärde jag mig cykla på under somrarna i Höllviken, och den använde jag, när småskoleklassen hemma i Tranås skulle ut på cykeltur. Och en gång hände det som inte fick hända, jag körde omkull Men jag tog ingen större skada utan skrev glatt i den obligatoriska utflyktsberättelsen efteråt: – Och vem var det som låg där i backen, om inte jag.

När vi flyttade till Hörby, blev det fina möjligheter till cyklande. Mest cyklade vi på Höörslinjen, banvallen för järnvägen Höör – Hörby, nedlagd 1929 efter en tillvaro på 47 år.

När mina föräldrar gått bort, fick jag ta över en tavla, som föreställer just Höörslinjen och väcker många minnen till liv.

Läs Mer

Glad påsk

Nu är vi inne i påskveckan, men i dessa coronatider manar ju vår statsminister  oss att ta det lugnt. Vi skall inte ut och resa, och detta gäller även påskkärringarna, som skall ställa kvastarna kvar på parkeringsplatserna. För egen del har påsken med några undantag aldrig varit någon reshelg, om man nu inte räknar de korta turerna till orienteringstävlingar.

När jag var barn, kunde jag inte ge påsken samma uppmärksamhet som julfirandet. Det hjälpte inte att min pappa försökte intressera mig för radions ”Det stora tittägget”, om nu någon kommer i håg vad det var. Själv minns jag det inte. Min mamma brukade berätta om en religiös familj, som aldrig ägnade sig åt kortspel utom en dag på året, långfredagen. En underlig vana. Lämpligare var väl att  som en del kyrkobesökare klä sig i svart den dagen.

Påskfirandet förknippas ofta med eldar och smällande. När sonen var sex år, hade han fått köpa ett försvarligt antal små knallskott. Han skulle få smälla av dem under en familjepromenad på några kilometer. Han gick in för det hela med liv och lust, men efter ett tag blev det inte lika roligt längre. Men både han och vi vuxna insåg att det var lika bra att göra slut på knallskotten, och det gjorde han under ganska stor uppgivenhet.

Själv har jag aldrig varit road av pyrotekniska attiraljer. Det var däremot en av mina morbröder. När vi någon gång på femtiotalet gästade hans familj utanför Göteborg under en påskhelg, drog han i väg med oss till en badplats i närheten. Han gick ut på bryggan och skulle släppa iväg en påskraket. Men plötsligt försvann han , och ett plumsande hördes. Med blöta byxor kom han upp på bryggan, men han gav sig inte utan tände raketen. En påskförkylning blev resultatet och ett oförglömligt minne dessutom.

Under en följd av år brann en påskeld på bekvämt avstånd från vårt köksfönster. Där såg vi hur människor samlades väl påpälsade vid brasan, medan vi satt inne i värmen och njöt av skådespelet. Ett år höll det på att gå riktigt illa. Trots torka hade man tänt på den hopsamlade högen av ris och avbarrade julgranar. Men elden spred sig genom gräset till de intillstående träden. Rådiga personer sökte med hjälp av ruskor dämpa eldens framfart. Lika rådig var inte den dam, som knackade på hos oss och bad att få två spänner. Men vi tyckte att det inte var något bra förslag att släcka brasan med två små spannar vatten. Och visst släcktes elden ändå.

Nu var det längesedan vi hade någon påskbrasa utanför vårt köksfönster, och i dessa tider bör man ju faktiskt  ha annat att tänka på än att smälla raketer och ordna påskeldar.

Rolf Bååth

Ny variant av coronaspel

Hemma hos oss har vi ett coronaspel. Namnet kommer från franskans couronne, och spelet påminner lite om biljard, men skivan är mindre, och man skjuter ner ringar i stället för bollar. Men nu har coronaspel som alla vet  fått en annan innebörd och avser allt som viruset covid 19 åstadkommit.

Kultur- och sportevenemang förbjuds, folksamlingar skall undvikas, och man skall inte vara närmare sin medmänniska än två meter. Budskapen från Folkhälsomyndigheten avlöser varandra, och samtidigt framförs det kritik mot budbärarna från forskare, så att man inte vet vem man skall tro på.

I spåren av virusets härjningar kommer så varuhamstrandet. Med förvånade ögon har jag sett hur vissa hyllor gapar tomma i min livsmedelsbutik. Här saknas pasta, mjöl och kokosmjölk. Det senare är särskilt förvånande. Vad gör folk med så mycket kokosmjölk?

Och så hamstrar man toalettpapper. Jag har lust att citera den man, som för många år sedan kommenterade mitt framvisande av en 32 rullars förpackning toarullar i kassan. Han sa klart och tydligt: – Här ska bajsas. Jag skämdes för att jag inte tagit en mindre förpackning.

Vissa förståsigpåare ser hamstrandet av toalettpapper som ett sätt att skapa sig trygghet i en besvärlig situation, medan andra ser det som en, om uttrycket tillåts, ren skitsak.

Men en sak är vi alla, hamstrare och ickehamstrare, överens om. Vi vet inte hur länge det dröjer, innan allt återgår till det normala igen. Det är ju därför som vi inte vet, när förbundsstämman i Alingsås verkligen skall bli av. Men någon gång blir det i alla fall.

Rolf Bååth

Lång rutt till ny router

Jag måste erkänna att jag känner en viss sympati för de medverkande i SVT:s Seniorsurfarna. Med tanke på min uråldriga mobiltelefon, som jag bara använder för in- och utgående samtal, är jag nog på samma nivå som den tankspridde laholmsbon Björn Hellberg. Å andra sidan klarar jag av att hantera datorn hyggligt, och jag har med åren blivit ganska beroende av den. Därför blev det något chockartat, när jag häromveckan såg en orange lampa lysa på routern. Det betydde att jag varken kunde komma ut på nätet eller mejla.

Jag ringer teleföretaget och får veta att en tekniker skall höra av sig inom en vecka. När jag klagar och framhåller att jag måste skicka ut inbjudan till Förbundet Aktiva Seniorers förbundsstämma om någon dag, får jag erbjudande om att jag kan hämta en mobil router i företagets butik. Jag åker dit och får med mig hem en liten manick, som enligt mannen  i butiken skall vara ytterst lätt att använda. Det är bara det att jag vid hemkomsten upptäcker att instruktion för anslutning till datorn saknas. Jag ringer teleföretaget igen och efter mycket funderande kommer den jag pratar med fram till att man i butiken trott att jag hade en laptop och inte en stationär dator. Jag inser att stationära datorer förmodligen är antika och inväntar den där teknikern.

Men redan nästa dag får jag ett SMS om att den där teknikern upptäckt att det är fel på min router,  och att en ny router därför är på väg. Efter kontakt med Nordposten( förlåt Postnord, men jag tycker att julkalenderns benämning på ert företag är bättre) får jag veta att routern kan levereras tre dagar senare till min bostad.

Och se, Nordposten håller ord. Den nya routern levereras som det lovats. Nu vidtar ett familjeteamwork ( hustrun står för 90 % och jag för 10). Datorn fungerar, och inbjudan kan skickas iväg. Det är bara det att nu fungerar inte den fasta telefonen längre. Men även det problemet löser, gissa vem, jo hustrun givetvis. Nu är det bara ett problem kvar, chromecasten, den som gör att vi kan se play-TV på tv-apparaten, har lagt av på grund av routerbytet. Men på måndag kommer en tekniker, fast nu från TV-butiken, och löser det problemet. Hoppas jag.

Rolf Bååth

Kaffetåren den bästa är….

Termos och bulle

Nu har jag varit på mitt sista styrelsemöte i Örebro. Aldrig mer skall jag checka in på det där hotellet i centrum, uppkallat efter skaparen av Markurells i Wadköping. Aldrig mer skall jag få smaka på den där goda fisken från Hjälmaren. Aldrig mer skall jag ta en morgonpromenad förbi slottet. Aldrig mer, det vet man väl inte, om det skulle slumpa sig så att jag plötsligt kommer till Örebro någon mer gång, men  i FAS-sammanhang är det kört.

Till de positiva minnena från Örebro hör besöken i Pressbyrån på Örebro C. Till det facila priset av 15 kr kan jag fylla min lilla termos med kaffe och få en bulle som tilltugg. På regionaltåget mellan Göteborg och Stockholm finns det nämligen ingen servering. Regionaltåg är väl det som en gång i tiden hette persontåg. Sedan fick tåget som på vägen till Stockholm passerar både Örebro och Västerås heta ”Här och där tåg”. Men varför kan man inte åtminstone ha en liten serveringsvagn som rullas genom tåget? På min hemresa i veckan frågade en dam mycket riktigt efter serveringen. Hon såg närmast chockad ut, när jag förklarade att det inte fanns någon servering på tåget.

Om två månader skall vi ha styrelsemöte i Gävle. På uppresan skall jag kliva på ett regionaltåg i Hallsberg. Jag har förgäves försökt att ta reda på om det finns någon servering på tåget. Visserligen påstår man att nästan alla tåg på linjen har servering, men man vet  ju aldrig. Och att dricka förmiddagskaffe i snabbtågets restaurangvagn före bytet i Hallsberg, d v s före 8.02 förefaller inte så lockande.

Rolf Bååth

En julafton att minnas

Det finns en föreställning om att julen skall firas i ett vintervitt snölandskap. Under min uppväxt i Malmö räckte det med att  marken var täckt av rimfrost på juldagsmorgonen för att den där härliga julkänslan skulle infinna sig.

Den här hösten har det i södra Sverige varit lika bra att ställa in sig på en gråmulen jul. Nostalgiskt tänker jag på den julafton på 90-talet, då jag spände på mig skidorna och åkte genom skogen bort mot elljusspåret. Tyvärr visade det sig att ett sällskap hade haft samma motionstankar som jag. Men skillnaden var att de här personerna inte hade skidor på fötterna utan istället trampade sakta och metodiskt i de uppdragna skidspåren. Förargad följde jag fotspåren och nådde snart fram till förstörarna. När de fick syn på mig, ropade en herre lite ironiskt: – Här kommer Mora-Nisse. Ja, vad svarar man då? Jag minns att jag fräste något om att det hade varit lättare att åka, om de inte hade trampat i spåret. Något svar fick jag förstås inte, och jag åkte vidare så fort jag kunde. Det är ju inte rätt tillfälle att hamna i ett praktgräl en julaftonsmorgon.

Men i år blir det julaftonsmotion utan skidor. Det kommer inte ens att falla blötsnö enligt meteorologerna. Och det kanske är lika bra det, för då blir det i alla fall inte vallningsproblem.

Rolf Bååth

En märklig författarstöld

Under min uppväxt bodde jag i det mellanskånska Hörby under sju år. Under de första åren var jag med i ortens scoutförening och deltog regelbundet i vargungemötena. En eftermiddag skulle vi ut och leta efter hemliga meddelanden. Ett sådant meddelande skulle finnas i en park vid Ernst Ahlgrens byst. Jag hade då ännu inte hört talas om den skånska författarinnan,  som levde i slutet av 1800-talet och som egentligen hette Victoria Benedictsson.  Senare förstod jag att hon var ortens största kändis, som man skulle säga med ett modernt språkbruk.

Som vuxen läste jag sedan en hel del av vad Victoria Benedictsson skrivit, och därför var det naturligt, att jag passade på att besöka Göteborgs stadsteater, när en monolog om författarinnan stod på programmet. Monologen framfördes av Mattias Nordkvist, känd som Gustav i Vår tid är nu. Det var en engagerande framställning av författarinnans tragiska livsöde. Efter föreställningen gick jag fram och frågade skådespelaren om det kommit några från Hörby och tittat på pjäsen. Det hade det gjort, och när jag berättade att jag läst att det fanns en utställning om författarinnan på Hörby museum, föreslog han en semesterresa dit.

Vi tog honom på orden, och under vår traditionella höstresa till Österlen, gjorde vi ett uppehåll i Hörby. I det gamla tingshuset, som jag kom ihåg från min barndom, finns numera Hörby museum, och dit åkte vi för att se utställningen om Victoria Benedictsson. Den var mycket informativ och innehöll både föremål och bilder med anknytning till författarinnan. Det fanns bl a en kopia i miniatyr av bysten i Ernst Ahlgrensparken. Man fick veta att bysten invigts femtio år efter Victoria Bendedictssons död. Men 2015 hade bysten stulits och aldrig återfunnits.

Och vid ett besök i Ernst Ahlgrensparken kunde vi konstatera att en urna satts upp på piedestalen ovanför en minnestavla. Så jag får nöja mig med att jag faktiskt sett bysten under min tid i Hörby 1947 -1954. 

Rolf Bååth

En vilsen promenad

Nu har förbundsstyrelsen haft ännu ett tvådagarsmöte på Ålands hav. Jag brukar ha för vana att inleda den andra dagen med en morgonpromenad i Mariehamn. Därför gick jag till informationsdisken och frågade om detta skulle fungera. Då fick jag veta att tilläggsplatsen i Mariehamn hade flyttats tillfälligt, och att jag därför skulle få gå i land från bildäck på tredje våningen. Men det var bara att ta hissen, så skulle en vakt möta mig på bildäcket. Och det stämde. Vakten visade mig hur jag skulle ta en hiss i terminalbyggnaden och sedan fortsätta mot utgången. 

Läs Mer

Glad Påsk!

Äntligen kan vi glädjas åt en varm och skön påsk. I minnet samsas sådana påskhelger med vinterkalla upplevelser. Och med tanke på att påskdagen kan infalla mellan den 22 mars och 25 april är det väl inte så konstigt att vädret har varit skiftande under påskarna. Själv minns jag en påskafton i början av 80-talet. På den tiden missade jag aldrig en orienteringstävling i Västergötland, framför allt inte påskaftonens tradition att åka till Främmestads tävling. Främmestad är ett litet samhälle sydost om Trollhättan, och påskaftonstävlingen är en stor begivenhet i den lilla orten med många deltagare inte bara från Västergötland. Det här året var dock vädergudarna sällsynt onådiga. Det var halt redan när vi lämnade Borås. Och i skogarna kring Främmestad lyste det vitt. Värst av allt var att det inte var barmark ens vid utomhusduschen. Att gå barfota i snön blev för mycket för mig. Så det blev våteklutsmetoden i stället, d v s handduk men ingen dusch. Men jag duschade, när jag kom hem, vill jag lägga till för säkerhets skull.

Läs Mer