Kategori: Okategoriserade

Årsmöte med poströstning

Det verkar inte vara någon vågad gissning att årsmötet 2021 inte kan genomföras fysiskt, åtminstone inte inom stadgeenlig tid. Vi har därför utarbetat ett förslag till poströstning innehållande kallelse och röstningsformulär (se nedan), som föreningarna kan anpassa till lokala förhållanden. En lämplig procedur är att meddela datum för stämman i god tid och uppmana medlemmarna att föreslå kandidater till styrelse och övriga befattningar samt att väcka övriga frågor. När sedan kallelsen görs inkluderas dessa förslag (om det kommer några) i kallelsen.

Vi tar gärna emot förslag till förbättringar/förenklingar och vill gärna höra hur det går.

Förbundsstyrelsen har hållit sitt första ordinarie möte

Den 7-8 oktober träffades förbundsstyrelsen för sitt första ordinarie möte hemma hos v ordf Ingegerd Hörsne på hennes vackra gård tre mil öster om Visby.

Läs Mer

Regionala samrådsmöten ska enligt förbundets stadgar genomföras varje höst. Avsikten med dessa är att ge förbundsstyrelsen möjlighet att informera föreningarna men även att få återkoppling och möjliggöra erfarenhetsutbyte mellan föreningarna. Pandemin sätter som så ofta nu en käpp i hjulet. Samråden kommer därför ej att genomföras i höst. Ett ytterligare skäl är att den försenade förbundsstämman har lämnat allt för kort tid till den nya styrelsen att formulera en “programförklaring” att kommunicera.

Nye ordföranden har ordet

Det blev ingen ”normal” årsstämma i år. Vi sköt på den en gång men det hjälpte inte. Jag tror vi är många som saknade möjligheten att träffas och utbyta tankar och erfarenheter. Nu fick istället en ”brevstämma” ersätta den ordinarie, som var tänkt att åter igen ledas suveränt av Anders Krafft.

Läs Mer

Ny förbundsstyrelse nu vald

Vid den skriftliga ”stämman” bifölls valberedningens förslag till ny styrelse med sex ledamöter. Nästan hela styrelsen är ny. Endast en ledamot kvarstår. Ett konstituerande möte hölls söndagen den 20 september och därmed har alltså den nya styrelsen tillträtt.

Här följer en kort presentation av styrelseledamöterna.

Läs Mer

Höstvädret börjar visa sig från sin sämsta sida, när jag skriver detta. Regnet vräker ner, men väderprofeterna har lovat att det skall upphöra. Kanske blir det så också.

Den gångna sommaren har varit unik, och då tänker jag inte på att AIK och IFK Göteborg numera håller till på den nedre halvan i allsvenskans tabell, nej jag avser givetvis coronaeländet. Alla pratar om det, men ingen gör något åt det. Rapporterna om vaccin verkar minst sagt osäkra. Det liknar mest en kapplöpning mellan olika intressenter om att vara först, oavsett hur stor tillförlitligheten är.

Coronapandemin fick också förbundsstyrelsen att inse att det inte kunde bli tal om någon vanlig förbundsstämma inom rimlig tid, och därför blev det beslutat att genomföra en ersättning för den fysiska stämman. Ett resultat av denna blev att styrelsen fick en ny sammansättning. Själv avgår jag efter åtta år  i förbundsstyrelsen, varav fyra som sekreterare.

Det har varit en rolig och intressant upplevelse att tillhöra denna styrelse. Många olika ledamöter har jag mött under åren. Det mest dramatiska som inträffat var utan tvekan Birgitta Berglunds tragiska bortgång mitt under förbundsstämman i Värnamo. I starkt minne har jag det förberedande styrelsemötet på torsdagskvällen. När vi skulle börja, satt jag och fumlade med mina hörapparater och bad om lite respit. – Rolf ska klä på sig först, sade Birgitta, och den repliken fastnade definitivt hos mig.

Många olika miljöer har jag också mött under min styrelsetid. Jag tänker på morgonpromenaderna i Norrköping och Örebro och naturligtvis också i Mariehamn. Och i   samband med förbundsstämmorna i Sundsvall, Karlskrona, Umeå och Värnamo blev det tillfälle att bekanta sig med de städerna.

När Kaj Svartström tillträtt som webmaster 2014, förklarade han att han ville ha bidrag från styrelsemedlemmarna till förbundets hemsida. Jag tog honom på orden och började skicka in Bååthsmans funderingar. Det har jag med undantag för någon månad sedan gjort i sex år. Men nu är det slutfunderat på förbundets hemsida.

Därför tackar jag för den gångna tiden både som styrelsemedlem och skribent.

Rolf Bååth

Vad gör man en coronasommar, när det inte går att som vanligt tågluffa till Sydeuropa eller charterflyga till någon ö  i Medelhavet? Inte heller kan man resa till Härjedalen med trevliga vandrarhemsövernattningar på vägen. Skall man tvinga sig själv att inse att det är bäst att stanna på hemmaplan och nöja sig med dagsutflykter?

Efter mycket funderande bestämde vi oss för att köra norrut så långt vi kunde hinna under en dag, bo i en hyrd stuga under en fjällvecka och sedan åka hem nöjda med miljöombytet. Och precis så blev det. En stuga i Sälenfjällen blev vårt mål. Dit kunde vi köra på en dag, och Vänern kunde ju passeras både på öst- och västsidan, så att det blev lite variation i bilåkandet.

Men den stora behållningen blev naturligtvis fjällvandringarna.

Vi hade  i förväg bestämt oss för att inte trampa i gamla hjulspår, d v s följa de leder, som vi använt under våra vinterveckor i Tandådalen. Och vi lyckades faktiskt med hjälp av karta och en tio år gammal ledbeskrivning hitta nya oupptäckta vandringsleder. Här gick vi till Flatfjället, Östfjället, Storfjället, Hemfjällsstugan och Närfjället. Men det är inget foto från någon av dessa vandringar, som jag numera har som skrivbordsbild på datorn. Allting på skärmen är grönt med undantag från några skimrande ljusskuggor. Över stenar, jord och rötter hade vi följt en slingrande skogsstig, som plötsligt försvann i ett hav av ormbunkar, skymtade igen och slutade vid en liten damm. Ja, det var faktiskt två dammar, som försökte få utrymme mitt  i all grönskan. Vi hade kommit fram till Saldalen.

Tyvärr var detta den enda regniga stunden under vår vecka, varför vi bestämde oss för att vända tillbaka i stället för att följa dalens väg upp mot kalfjället. Men nästa år gör vi ett nytt försök. Tills dess får vi nöja oss med att njuta av bilden.

Rolf Bååth

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av fåglar. Inte för att jag har något emot dem, men för mig utgör de en outforskad värld. Och ändå fick jag i premium  i första realskoleklassen den verkliga fågelbibeln, Folke Rösiös Svenska fåglar. Naturligtvis berodde bokvalet på att min klassföreståndare undervisade i biologi. Men vi hade ju henne i geografi också. Varför kunde jag inte fått någon spännande skildring av ett fjärran beläget land?

Folke Rösiö levde och verkade i Borås, och var hamnade jag som lärare och skolledare om inte just  i den staden. Som rektor besökte jag ofta de olika klasserna. När jag hälsade på i en lågstadieklass, upptäckte jag att man hade hämtat in en liten uppstoppad fågel från materielrummet. Ja, men den känner jag ju igen, tänkte jag och så drog jag till med: – Aha, ni har en liten talgoxe här. Alla ungarna tittade på mig, och fröken teaterviskade: – Det är en blåmes. Och så blev det besöket en klassiker. Jag såg framför mig skrattande barn, som glatt berättade för sina föräldrar att deras rektor inte kunde skilja på en talgoxe och blåmes.

I efterhand tittade jag naturligtvis  i Svenska fåglar, jo den finns fortfarande kvar i bokhyllan, och konstaterade att de där små fåglarna faktiskt har vissa likheter.

En gång på 80-talet var jag med på en fågelexkursion på Torhamns udde i Blekinge. Tyvärr minns jag inte så mycket av vad vi såg mer än att det var  stora sjöfåglar det handlade om och inga små mesar.

Men sedan några år tillbaka har jag hittat en favorit bland fåglarna, en fågel som är väldigt lätt att känna igen, koltrasten. Varje morgon är han där på gräsmattan framför vårt köksfönster, och med aldrig sinande energi ägnar han sig åt sin vardagliga sysselsättning, att hitta mask. Han struttar fram några steg, pickar med näbben i gräset, hittar inget, struttar fram igen, pickar, hittar inget osv. Men ibland lyckas pickandet och han visar upp sin fångst precis som på bilden. Men fråga mig inte vad det är för slags mask, då tappar jag masken.

Rolf Bååth