Hem   »   Okategoriserade   »   Sida 2

Nu är jag ute och cyklar igen

I dessa tider blir det många tillfällen att röra på sig. Och då är det bra att ha en väl fungerande cykel. Det fick jag lära mig tidigt i livet. Vår familj blev nämligen inte bilburen,  förrän jag var i tjugoårsåldern och hade flyttat hemifrån. Så det var bara att ta fram cykeln, när det var dags för familjeutflykten.

Min första cykel var begagnad och hade en obeskrivbar rödaktig färg. Den lärde jag mig cykla på under somrarna i Höllviken, och den använde jag, när småskoleklassen hemma i Tranås skulle ut på cykeltur. Och en gång hände det som inte fick hända, jag körde omkull Men jag tog ingen större skada utan skrev glatt i den obligatoriska utflyktsberättelsen efteråt: – Och vem var det som låg där i backen, om inte jag.

När vi flyttade till Hörby, blev det fina möjligheter till cyklande. Mest cyklade vi på Höörslinjen, banvallen för järnvägen Höör – Hörby, nedlagd 1929 efter en tillvaro på 47 år.

När mina föräldrar gått bort, fick jag ta över en tavla, som föreställer just Höörslinjen och väcker många minnen till liv.

Läs Mer

Glad påsk

Nu är vi inne i påskveckan, men i dessa coronatider manar ju vår statsminister  oss att ta det lugnt. Vi skall inte ut och resa, och detta gäller även påskkärringarna, som skall ställa kvastarna kvar på parkeringsplatserna. För egen del har påsken med några undantag aldrig varit någon reshelg, om man nu inte räknar de korta turerna till orienteringstävlingar.

När jag var barn, kunde jag inte ge påsken samma uppmärksamhet som julfirandet. Det hjälpte inte att min pappa försökte intressera mig för radions “Det stora tittägget”, om nu någon kommer i håg vad det var. Själv minns jag det inte. Min mamma brukade berätta om en religiös familj, som aldrig ägnade sig åt kortspel utom en dag på året, långfredagen. En underlig vana. Lämpligare var väl att  som en del kyrkobesökare klä sig i svart den dagen.

Påskfirandet förknippas ofta med eldar och smällande. När sonen var sex år, hade han fått köpa ett försvarligt antal små knallskott. Han skulle få smälla av dem under en familjepromenad på några kilometer. Han gick in för det hela med liv och lust, men efter ett tag blev det inte lika roligt längre. Men både han och vi vuxna insåg att det var lika bra att göra slut på knallskotten, och det gjorde han under ganska stor uppgivenhet.

Själv har jag aldrig varit road av pyrotekniska attiraljer. Det var däremot en av mina morbröder. När vi någon gång på femtiotalet gästade hans familj utanför Göteborg under en påskhelg, drog han i väg med oss till en badplats i närheten. Han gick ut på bryggan och skulle släppa iväg en påskraket. Men plötsligt försvann han , och ett plumsande hördes. Med blöta byxor kom han upp på bryggan, men han gav sig inte utan tände raketen. En påskförkylning blev resultatet och ett oförglömligt minne dessutom.

Under en följd av år brann en påskeld på bekvämt avstånd från vårt köksfönster. Där såg vi hur människor samlades väl påpälsade vid brasan, medan vi satt inne i värmen och njöt av skådespelet. Ett år höll det på att gå riktigt illa. Trots torka hade man tänt på den hopsamlade högen av ris och avbarrade julgranar. Men elden spred sig genom gräset till de intillstående träden. Rådiga personer sökte med hjälp av ruskor dämpa eldens framfart. Lika rådig var inte den dam, som knackade på hos oss och bad att få två spänner. Men vi tyckte att det inte var något bra förslag att släcka brasan med två små spannar vatten. Och visst släcktes elden ändå.

Nu var det längesedan vi hade någon påskbrasa utanför vårt köksfönster, och i dessa tider bör man ju faktiskt  ha annat att tänka på än att smälla raketer och ordna påskeldar.

Rolf Bååth

Ny variant av coronaspel

Hemma hos oss har vi ett coronaspel. Namnet kommer från franskans couronne, och spelet påminner lite om biljard, men skivan är mindre, och man skjuter ner ringar i stället för bollar. Men nu har coronaspel som alla vet  fått en annan innebörd och avser allt som viruset covid 19 åstadkommit.

Kultur- och sportevenemang förbjuds, folksamlingar skall undvikas, och man skall inte vara närmare sin medmänniska än två meter. Budskapen från Folkhälsomyndigheten avlöser varandra, och samtidigt framförs det kritik mot budbärarna från forskare, så att man inte vet vem man skall tro på.

I spåren av virusets härjningar kommer så varuhamstrandet. Med förvånade ögon har jag sett hur vissa hyllor gapar tomma i min livsmedelsbutik. Här saknas pasta, mjöl och kokosmjölk. Det senare är särskilt förvånande. Vad gör folk med så mycket kokosmjölk?

Och så hamstrar man toalettpapper. Jag har lust att citera den man, som för många år sedan kommenterade mitt framvisande av en 32 rullars förpackning toarullar i kassan. Han sa klart och tydligt: – Här ska bajsas. Jag skämdes för att jag inte tagit en mindre förpackning.

Vissa förståsigpåare ser hamstrandet av toalettpapper som ett sätt att skapa sig trygghet i en besvärlig situation, medan andra ser det som en, om uttrycket tillåts, ren skitsak.

Men en sak är vi alla, hamstrare och ickehamstrare, överens om. Vi vet inte hur länge det dröjer, innan allt återgår till det normala igen. Det är ju därför som vi inte vet, när förbundsstämman i Alingsås verkligen skall bli av. Men någon gång blir det i alla fall.

Rolf Bååth

Lång rutt till ny router

Jag måste erkänna att jag känner en viss sympati för de medverkande i SVT:s Seniorsurfarna. Med tanke på min uråldriga mobiltelefon, som jag bara använder för in- och utgående samtal, är jag nog på samma nivå som den tankspridde laholmsbon Björn Hellberg. Å andra sidan klarar jag av att hantera datorn hyggligt, och jag har med åren blivit ganska beroende av den. Därför blev det något chockartat, när jag häromveckan såg en orange lampa lysa på routern. Det betydde att jag varken kunde komma ut på nätet eller mejla.

Jag ringer teleföretaget och får veta att en tekniker skall höra av sig inom en vecka. När jag klagar och framhåller att jag måste skicka ut inbjudan till Förbundet Aktiva Seniorers förbundsstämma om någon dag, får jag erbjudande om att jag kan hämta en mobil router i företagets butik. Jag åker dit och får med mig hem en liten manick, som enligt mannen  i butiken skall vara ytterst lätt att använda. Det är bara det att jag vid hemkomsten upptäcker att instruktion för anslutning till datorn saknas. Jag ringer teleföretaget igen och efter mycket funderande kommer den jag pratar med fram till att man i butiken trott att jag hade en laptop och inte en stationär dator. Jag inser att stationära datorer förmodligen är antika och inväntar den där teknikern.

Men redan nästa dag får jag ett SMS om att den där teknikern upptäckt att det är fel på min router,  och att en ny router därför är på väg. Efter kontakt med Nordposten( förlåt Postnord, men jag tycker att julkalenderns benämning på ert företag är bättre) får jag veta att routern kan levereras tre dagar senare till min bostad.

Och se, Nordposten håller ord. Den nya routern levereras som det lovats. Nu vidtar ett familjeteamwork ( hustrun står för 90 % och jag för 10). Datorn fungerar, och inbjudan kan skickas iväg. Det är bara det att nu fungerar inte den fasta telefonen längre. Men även det problemet löser, gissa vem, jo hustrun givetvis. Nu är det bara ett problem kvar, chromecasten, den som gör att vi kan se play-TV på tv-apparaten, har lagt av på grund av routerbytet. Men på måndag kommer en tekniker, fast nu från TV-butiken, och löser det problemet. Hoppas jag.

Rolf Bååth