Förbundet Aktiva Seniorer

Greppet direkt av Kalle Svensson
  Greppet direkt av Kalle Svensson

För en idrottsnörd är det naturligtvis ytterst viktigt att följa VM i fotboll. Särskilt intressant är det ju att Sverige kvalificerat sig för turneringen. Så har det ju inte varit alla år.

Men 1950 var ett sådant år, då den riksbekante Oj-oj-Göransson förmedlade vad som hände i Brasilien till andäktiga radiolyssnare hemma i Sverige. Duktiga prestationer i Sao Paolo gav den svenske målvakten smeknamnet Rio-Kalle. 1- 7  i semifinalen mot Brasilien, och inte blev det revansch i finalen 1958. På andra våningen i det lilla torpet i Hemmeslöv utanför Båstad hörde jag hur Sverige visserligen tog ledningen, men sen tog brassarna över och det blev 2 - 5.

1970 kunde jag följa turneringen i TV, och jag häpnade över Hellströms målvaktstavla mot Italien. 1974 var det fest. Visst minns jag Ralfs Edströms volleymål mot Tyskland och Grives märkliga kommentar " och vad är klockan?"

Efter några turneringar utan svenskt deltagande hade Sverige så kvalificerat sig 1990. Men det blev ett militäriskt uttåg efter 1-2, 1-2, 1-2. Och så kom det legendariska mästerskapet 1994, då Karin Boye fick hjälpa Sverige till den ena framgången efter den andra. Matchen mot Rumänien följde jag via radio en sommarnatt i en liten semesterstuga i Ammarnäs i Vindelfjällen. Där hörde jag också komikern Tomas Pettersson förlöjliga GES " När vi gräver guld i USA", en låt, som ännu framkallar rysningar. Och nog är VM-bronset 1994 mer värt än OS-guldet i London. Konkurrensen var ju mycket större i USA-turneringen.

Hur går det i år då? Ja, klarar man av gruppspelet är risken stor att det är dags för ett nytt möte med Brasilien, och då vet man ju hur det brukar sluta.

Rolf Bååth

Äntligen är våren här, och det är dags att pumpa cykeldäcken. Vi hör nämligen inte till de där hurtbullarna, som sätter på dubbdäcken och trotsar kyla och snöfall, när de ger sig ut på ishala vintervägar. Eftersom vi inte vill avsluta våra cykelturer med att knega oss uppför en brant backe, tar vi i stället bilen till hjälp, när vi ska ge oss ut. Så ut med bilen ur garaget, fram med cykelstället, ut med cyklarna och så småningom hänger cyklarna bakpå bilen.

Man säger ju att musiken föder ädla känslor, och det är bara att hålla med. Mitt intresse för musik har genom åren mest handlat om jazz och s k populärmusik.

Däremot har jag inte varit särskilt bevandrad i den klassiska musiken.

I tonåren bodde jag i Malmö. Vår familjs grannar var mycket intresserade av klassisk musik, och man hade abonnemang till konserterna på Malmö Stadsteater, som under åtskilliga år fungerade som konserthus i rikets tredje stad. Vid ett kalas hemma hos oss kom samtalet att handla om just klassisk musik. Min morbror skulle visa att han förstod sig på det som diskuterades och talade om hur vackert det var, när stråkarna gled åt olika håll. Då ingrep vår granne och påpekade torrt, att om alla spelade rätt, så skulle ju stråkarna glida åt samma håll. Jag kände en viss medkänsla med min morbror, som jag förstod hade gjort bort sig ordentligt.

Det är lika bra att konstatera att min relation till snö är komplicerad. Finns det något härligare än att ta en promenad eller göra en skidtur i ett landskap som är fyllt av solgnistrande snö? Den värsta uppförsbacke blir överkomlig. när jag sakta trampar framåt med eller utan skidor på fötterna. Jag behöver ju bara se mig omkring bland de snöhöljda träden eller kanske rikta blicken mot den klarblå himlen. Och det är snön som ger denna fantastiska lyckokänsla.

Jag brukade oftast åka buss till mitt jobb i en ort någon mil från min bostad. Men ibland hände det att jag åkte bil, och då brukade jag ha radion på. En morgon någon gång i slutet på 90-talet råkade jag lyssna till ett avsnitt av en familjeserie. Den här gången åmade sig familjefadern, spelad av Lennart Jähkel, över att han kände sig lite förkyld. Men ingen tog någon notis om honom trots hans pustande och stönande. Till slut halvskrek han: - Jag ser ljuset i tunneln.

December är traditionernas månad, men redan i mitten av november kan man se lussekatter i konditoridiskarna tillsammans med saffranssemlor. Och på nyårsafton kommer säkert fastlagsriset. Det har alltså blivit allt vanligare att starta så oerhört tidigt med allting.

Så var det naturligtvis inte förr. Då tändes inte den kommunala granen i början av november på stadens torg, då började inte luciatågen sina vandringar den första decemberdagen och då tändes inte julbelysningen fram på höstkanten.

I den stad där jag bor har man myntat ett speciellt uttryck för det traditionsbundna. Man gör reklam för City of traditioner i en svengelsk formulering, som någon PR-nisse hittat på. Man kanske vänder sig till utländska besökare, men vad är det för fel på stad med traditioner?

Men trots klatschiga ord och traditioner i förskott kan det ju ändå finnas plats för en lugn stund på julaftonsmorgonen. Då är julljusen tända, morgonfikat framdukat i vardagsrummet dagen till ära, och på skivtallriken hörs en numera allt raspigare Marian Anderson sjunga Ave Maria. En omistlig tradition!

Rolf Bååth

Är man intresserad av vårt svenska språk, är man också intresserad av ordböcker. Det finns en mängd sådana att botanisera i. Vi har den historiska ordboken Svenska akademiens ordbok, SAOB, som nu i sitt trettiosjunde band har hunnit fram till vret. Det har förresten tagit fyra år att redigera fram detta band. SAOL, Svenska Akademiens ordlista, är riktmärket för det nu levande språket. Men sedan finns det dialektlexikon, slangordböcker, ordlistor över främmande ord, nyordsböcker, synonymordböcker och etymologiska ordböcker, som förklarar hur orden har uppstått.Det senaste tillskottet i ordboksfloran är O som i ordbok med underrubriken 2563 ovanliga, oborstade, omistliga ord.

Som jag tidigare berättat brukar hustrun och jag åka till Österlen varje höst, och så blev det även i år. Den här gången hälsade vi först på broderskapet i Helsingborg och for sedan till Skäralid på Söderåsen. Det var här som tv-kändisen Anders Lundin iklädd camouflagedräkt låg på marken och försökte locka till sig svanar för att få en bra bild. Strax intill satt en proffsfotograf och tog fina närbilder på svanar utan att behöva spöka ut sig.

Ett provianteringsstopp i Hörby gjordes utan att nostalgin fick mig att köra in till samhällets centrum för att förnumstigt förklara för hustrun vad jag gjort här under sju år av min barndom. Av samma skäl avstod vi också från att besöka Tomelillas centrala delar.

En stad har olika sätt att profilera sig. Vissa städer är stolta över idrottsliga framgångar, andra uttalar sig lyriskt om den vackra naturen i stadens närhet och vissa berömmer sig av att ha goda kommunikationer. På senare år har allt fler städer börjat locka turister genom att satsa på konstnärlig utsmyckning.

Varför åker man till Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, när det finns så mycket att se som turist i vårt eget land? Visst är det bekvämt att sätta sig på charterplanet och landa ett antal timmar senare i något av länderna i Sydeuropa. Men hur är det med packningen? Kan du ta med det där som är bra att ha, när du stuvar in resegarderoben i den tunga koffert som ska passera incheckningen? Och hur är det med fikarasten i flygplanet, när molnen hopar sig utanför fönstret, om du nu haft tur och hamnat längst in på raden?

Kanske har jag sagt det förut, men det är något visst med öar. De bara ligger där och väntar på att bli utforskade. Det gäller både stora öar som Menorca, Kreta och Sardinien men också svenska skärgårdsöar. Våra barn verkar ha upptäckt vår faiblesse för öar. Förra sommaren bjöd de oss på två härliga dagar på Vendelsö i norra Halland och i år var det en ö mitt i Vänern, som var resmålet.

Amalfikusten. Foto: Rolf Bååth

Trettio grader varmt och strålande sol. I mobilen kommer det SMS från Sverige om regn under flera dagar. Vi känner oss privilegierade, när vi kliver ner i det ljumma havsvattnet i Salerno. Bakom oss breder den långa strandpromenaden ut sig. Där kan man strosa i lugn och ro. För att komma till denna sköna vandring måste man dock korsa två trafikerade gator, som är enkelriktade åt var sitt håll. Att man utnyttjar ett övergångsställe är ingen garanti för att de framrusande bilarna och vesporna skall stanna. Nej, här måste man agera polis och gå ut i gatan för att göra stopptecken.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post