En gång för ganska många år sedan läste jag i en tidningsartikel om skidåkning att skåningar aldrig kan lära sig att åka skidor. För mig som skåning är detta både trösterikt och avskräckande.

Under min uppväxt i den skånska risbygden var vintrarna snörika, men naturen var småkuperad, och jag sattes inte på några hårdare skidprov. När familjen sedan flyttat till Malmö, inskränkte sig mina skiderfarenheter till en årlig utflykt med sporttåg till Frostavallen tillsammans med en skolkompis. Vi var ungefär lika dåliga i att ta oss fram på det hyrda skidmaterialet.

I slutet på 60-talet flyttade jag till Borås. Eftersom snömängderna i mitt tycke var enorma, insåg jag att det nog var lämpligt att börja använda de undanställda träskidorna. Nu fick jag en arbetskompis med mig. Min kondition var bättre än hans, så jag skidade lätt ifrån honom på slätmarken, men så fort vi kom till en uppförsbacke, åkte han ifrån mig. Han förklarade att det berodde på att hans skidor var vallade. Att förbereda sig med vallning var något nytt för mig, men nu stod jag där i hyreshusets källare och kletade på något klibbigt under laggarna. Och visst gick det bättre att ta sig uppför backarna.

Med skidor och vallningskunskaper i bagaget åkte jag på en tvåveckorskonferens i Vemdalen. Vi hade mycket ledig tid, och den använde jag till att tillsammans med en kurskompis prova längdspåren i området. De andra kursdeltagarna föredrog utförsåkning, men det verkade alltför riskabelt, tyckte jag. En riktig långtur på egen hand hann jag med, och jag tog mig upp på kalfjället, men plötsligt tog marssnön slut. Så det var bara att bära med sig skidorna till nästa snöparti.

När barnen gick med i en idrottsförening, deltog de i poängtävlingar på skidor. En gång var det klubbmästerskap, och då ställde även jag upp. Det gick väl så där, men jag bestämde mig i alla fall för att delta i Skidans dag. Det blev min både första och sista skidtävling. Jag råkade köra omkull i en besvärlig nedförsbacke, och innan jag hade hunnit resa mig upp, hörde jag en tordönsstämma någonstans bakom mig. "Flötta på dej, din djävel", lät det, och jag förstod att rösten riktade sig till mig.

I den vevan råkade jag ut för diverse skidbrott under mina eskapader i skidspåren. Jag var väl för djärv eller också var snötillgången för klen. På Hovfjället i Värmland körde jag omkull i en sluttning och kunde konstatera att ena skidspetsen var bruten. Några meter framför olycksplatsen satt ett picknickande sällskap och gonade sig. Här gäller det att inte tappa behärskningen, tänkte jag. "Jag är glad att jag bidragit till underhållningen", hörde jag mig själv säga till de förbluffade åskådarna, innan jag som en bruten man försökte nå i kapp de övriga i familjen.

Trots de här missödena är jag fortfarande road av längdskidåkning. Som statistiknörd har jag ända sedan 1977 skrivit upp mina skidturer med kilometer- och temperaturuppgifter. På senare år har antalet kilometer minskat betydligt, men det beror ju bara på de dåliga vintrarna. Vad skulle det annars bero på?

Rolf Bååth

Skidspåret mot Rörbäcksnäs i Sälenfjällen
Skidspåret mot Rörbäcksnäs i Sälenfjällen

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna