Skidveckan i Sälen är avklarad, och det var fart och fläkt hela tiden. Fart (nåja) i spåren och fläkt i parhusen, där en ventilationsfläkt försökte överglänsa stojet från fem glada barnbarn. Ibland försvann dock de senare bakom sina plattor av diverse slag. Men bättre ha en platta i handen än platt fall i skidbacken.

Här i Borås har snödropparna börjat titta fram, och minsann ser man inte också något rött, där rabarbern brukar hålla till i avvaktan på att så småningom hamna i vaniljsåsens sällskap på pajtallriken. Det är alltså vår i luften. Jag har alltid haft lite svårt att få grepp om denna årstid. Vintern kommer snöig och kall, sommaren inbjuder till sol och bad, hösten är de vackra färgernas årstid, men vad är våren. Bristande Boyeknoppar, majblommesäljande barn, töslaskiga vandringar, innan vintern plötsligt dränker alltsammans i ett vitt återfall. Man vet ju aldrig när våren kommer, sedan må väderleksexperterna räkna sina dagar med medeltemperatur bäst de vill.

Under mina år som aktiv orienterare har jag fått vissa erfarenheter av denna nyckfulla årstid. Den där påskaftonen, när marken i utomhusduschen var snötäckt, majdagen, när vi snöpulsade mellan kontrollerna, och aprillördagen, när jag sprang i långkalsonger i tjugogradig värme. Ja, det är en opålitlig årstid, den som kallas vår.

Men visst kan även jag längta efter de första tussilagona, som jag hellre vill kalla för hästhov. Och då spelar det ju egentligen ingen roll, om de dyker upp i ljuset i mitten av mars eller i början av juli, där vi såg dem i Klimpfjäll i södra Lappland.

Rolf Bååth

Tussilago / hästhov

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna