Någon skämtare lär ha sagt att orientering måste vara världens säkraste sport, eftersom det finns kontroller över allt. Och faktiskt var det ingen orienterare, som behövde efterlysas under årets upplaga av O-ringen. Den ägde ju rum i Borås och som aktiv orienterare sedan sjuttiotalets slut anmälde jag mig som funktionär.

1986 ägde tävlingen också rum i Borås, och då gick jag omkring i en overall med titeln Bitr klagomurschef på ryggen. I dagens teknikpräglade orienteringstävlingar finns det inte någon särskild klagomur, utan den som undrar över något får i stället uppsöka tävlingsexpeditionen, där datorförsedda personer försöker hjälpa den som frågar.

I år höll jag till i Open-tältet. Dit kommer de orienterare, som inte deltar i någon tävlingsklass. De kanske bestämmer sig sent för att springa eller de tänker pröva orientering för första gången. Min uppgift var att hjälpa utländska och klubblösa orienterare att fylla i en registreringsblankett, som de sedan skulle ta med sig till någon av tältets tolv datastationer.

Här mötte man barnfamiljerna, som tänkte skicka ut de minsta på en s.k. inskolningsbana, här mötte man den nyfikne boråsaren, som tänkte testa orientering, när nu O-ringen var så nära, och här mötte man det medelålders paret, som aldrig sett en sport-identbricka förut. För i elektronikens tidevarv

måste alla deltagare vara utrustade med en liten pinne, som stoppas ned i en registreringsenhet vid kontrollerna. Och när man kommer i mål, får man papper på att man varit vid alla kontrollerna och också uppgift om tiderna vid varje kontroll. Sedan kan kalenderbitaren sitta vid datorn fram på eftermiddagen och jämföra sig med konkurrenterna.

För flertalet av dem som springer open, är nog inte resultaten så viktiga. Jag tänker på småttingarna, som storögt följde föräldrarnas ifyllande av blanketten, och jag tänker på den stora gruppen av kinesiska ungdomar, som varje dag trängdes kring blanketterna och som nog upplevde hela arrangemanget som något väldigt exotiskt.

Men visst fanns det deltagare, som gick in för sitt orienterande med stort allvar.

Det var de löpsugna grabbarna, som sprang en lång men lätt bana, och så var det ju stjärnan, som dök upp i open-tältet den första tävlingsdagen. För plötsligt stod Tove Alexandersson där, hon som är Sveriges för närvarande främsta kvinnliga orienterare. Det var bara att ta fram kameran och föreviga henne. Tyvärr skadade hon sig under sitt lopp och kunde inte delta i en elitsprint i Borås centrum två dagar senare.

Många orienterare kom till open-tältet varje tävlingsdag och log igenkännande, när de fick syn på mig vid blankettbordet. - Sitter du här jämt? utbrast en liten tjej. Och så var det ju.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna