Jag har varit i Umeå igen. Förra gången var 1997, då jag deltog i femdagars, det som nu heter O-ringen. Hustrun och jag hade åkt runt Nordkalotten med tåg, buss och båt och kom med Vasabåten till Umeå. Från veckan i Umeå minns jag mest att vi gick och gick dagarna i ända. Cykeluthyrningen på femdagars var nämligen stängd, för cyklarna hade tagit slut. Inte vet jag hur många det var som hade tagit slut, men vi höll på att göra det. Vi bodde i en liten privat lägenhet, och på andra sidan gatan stod två cyklar. De var låsta, och vi ville ju inte hamna  i straffregistret, så cyklarna fick stå kvar.

1988 mellanlandade jag i Umeå på väg till konferensstället i Vasa. Där informerade förresten skolchefen oss om skolväsendet i Vasa, och vi fick var sin blyertspenna i minnesgåva. Min penna har tagit slut precis som cyklarna gjorde nio år senare.

1962 deltog jag  i en språklig exkursion i Västerbotten, och vi bodde bl a i Umeå. Detta var före Björklövens tid, men björkar fanns det. Det kulinariska minnet handlar om surströmmingsätande i Lövånger norr om stan. Den fisken är fortfarande osvald för min del.

Men nu är det 2016, och jag har varit i Umeå på förbundsstämma. Jag var där under tre dygn och hann konstatera att staden förändrats sedan mina tidigare besök. Fast björkarna stod fortfarande vackert parkerade utmed gatorna och längs älven.

Promenadstråken vid Umeälven tycktes oändliga, och sista dagen var vädret riktigt njutbart. Det kan man dock inte säga om ljudnivån på restaurangen i gamla rådhuset under vårt besök på lördagskvällen. Stadens mest högljudda ungdomar gjorde sitt bästa för att ge oss fem boråsare bestående hörselskador. Jag undrar vad de tänkte om oss, seniorer i vår bästa ålder. På grund av den superba maten längtade jag dock inte till hotellrummets eurovisions-sändning.

Hotellet var välplacerat mitt emot kongresslokalerna i Folkets Hus. När jag kom in på mitt rum, blev jag något konfunderad över att vädret var så dimmigt. Det måste ligga något lokalt sjundevåningsmoln över innerstan, tänkte jag. Men när rumskortet stoppades ner i kortfacket innanför dörren, försvann dimridån och sikten blev klar.

TV-apparaten använde jag för att kolla sportresultat och så naturligtvis se hur det gått för Frans. Han verkade nöjd med sin femteplats. Minst lika nöjd var jag med mitt senaste besök i Umeå.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna