Jag brukade oftast åka buss till mitt jobb i en ort någon mil från min bostad. Men ibland hände det att jag åkte bil, och då brukade jag ha radion på. En morgon någon gång i slutet på 90-talet råkade jag lyssna till ett avsnitt av en familjeserie. Den här gången åmade sig familjefadern, spelad av Lennart Jähkel, över att han kände sig lite förkyld. Men ingen tog någon notis om honom trots hans pustande och stönande. Till slut halvskrek han: - Jag ser ljuset i tunneln.

Det här skulle väl vara en illustration till det faktum att män har så lätt att tycka synd om sig själva, när de drabbas av den minsta lilla åkomma. Ja, jag känner igen beteendet, även om jag inte brukar ta till sådana drastiska steg som radioseriens familjefader. Men visst har det hänt att jag beklagat mig, när jag mycket olägligt drabbats av någon förkylning. En gång, när jag tyckte mig vara förföljd av bacillernas härjningar, dristade jag mig att fråga min dåvarande husläkare, om det inte fanns något vaccin mot alla dessa förkylningar. Han skrattade och talade om att det fanns hundratals sätt att bli smittad på.

Ja, jag vet att man inte kan gardera sig mot dessa triviala baciller, och jag vet att det kunde ha varit mycket värre men... Jag tittar längtansfullt ut mot det gnistrande vinterlandskapet utanför mitt fönster. Det är ju typiskt, tänker jag. När det nu äntligen blir vinter med fint skidföre, så skall jag sitta här med mitt hostande och snörvlande. Men så tittar jag på datorns skrivbordsbakgrund. Det är en vacker bild tagen för några veckor sedan under ett besök i huvudstaden. Från promenadstråket Montelius väg på Mariaberget på Södermalm har jag ställt in kameran mot Riddarholmen. Vid kajen ligger ett litet vitt passagerarfartyg. De gamla myndighetsbyggnaderna som omger Riddarholmskyrkan riktigt lyser i solskenet. Tänk om jag inte kunnat ta den bilden. Visst kunde det ha varit värre.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna