Man säger ju att musiken föder ädla känslor, och det är bara att hålla med. Mitt intresse för musik har genom åren mest handlat om jazz och s k populärmusik.

Däremot har jag inte varit särskilt bevandrad i den klassiska musiken.

I tonåren bodde jag i Malmö. Vår familjs grannar var mycket intresserade av klassisk musik, och man hade abonnemang till konserterna på Malmö Stadsteater, som under åtskilliga år fungerade som konserthus i rikets tredje stad. Vid ett kalas hemma hos oss kom samtalet att handla om just klassisk musik. Min morbror skulle visa att han förstod sig på det som diskuterades och talade om hur vackert det var, när stråkarna gled åt olika håll. Då ingrep vår granne och påpekade torrt, att om alla spelade rätt, så skulle ju stråkarna glida åt samma håll. Jag kände en viss medkänsla med min morbror, som jag förstod hade gjort bort sig ordentligt.

När jag lämnat föräldrahemmet, skaffade jag mig en liten skivspelare och gick med i en skivklubb. Och det var minsann inte bara jazzskivor, som inhandlades. Nej, här kom även den klassiska musiken att spelas upp på skivtallriken. Beethoven, Brahms, Stravinskij och Dvorak, för att nu ta några namn, hittade hem till mina små krypin i Tingsryd och Varberg. Och visst lärde jag mig ett och annat om de stora mästarna, även om det fortfarande var jazzen, och särskilt be bop och swing, som stod högst i kurs.

Medlemskapet i skivklubben sades upp, och inköpen gjordes i musikaffärerna i stället. Så småningom blev skivorna så många, att de fick placeras i en back i familjens vardagsrum. Så kom CD-skivorna in i bilden. Skivbacken hamnade i skymundan i klädkammaren, och ett skivställ fick ta plats i vardagsrummet. För-

hållandet mellan jazz och klassiskt började jämnas ut. Och visst var det spännande när Lars-Erik Larssons En vintersaga också kunde tolkas av Nisse Landgren och Esbjörn Svensson.

En och annan jazzkonsert har jag avnjutit under årens lopp. Höjdpunkten var väl en konsert med Duke Ellington i Malmö på 1950-talet. Men däremot har jag inte lyssnat till så mycket klassiskt live. Kanske blir det annorlunda nu, när mitt intresse för klassisk musik har väckts ordentligt.

Hösten 2016 gjorde jag ett reportage för medlemstidningen FAS-Aktuellt om den nystartade musiklyssningskursen i vår förening. Min artikel slutade på följande sätt: "När det är dags att lyssna på tvåstämmig sång, smyger jag mig ut, och någon av deltagarna konstaterar att det var ett kort besök, men det kanske blir längre en annan gång, tänker jag."

Och det blev det, för denna termin är den tredje som jag själv deltar i musiklyssningen. Nu hämtas musiken från Youtube, men den kompletteras med fakta om de klassiska kompositörerna och deras verk. Och jag ser dem på ett nytt sätt. Skivorna i klädkammaren plockas fram en efter en. Nu återstår det bara en liveupplevelse, och den kommer, för visst är det sant att musiken föder ädla känslor.

 

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna