Jag bodde i Malmö på 50-talet med mina föräldrar och min nio år yngre bror. Min bror hade en klasskamrat i grannhuset, och när min bror hälsade på honom hände det ibland att dennes mormor var på besök. Det var en kraftig dam, som vid ett tillfälle råkade sätta sig på en grammofonskiva, som min bror fått låna av mig och tagit med till sin klasskamrat. Skivan gick naturligtvis sönder, och därmed försvann Elvis Presley ur min skivsamling. Men trots att hon var kraftig, generade sig den här damen inte för att ha sju sockerbitar i kaffet. Därför gav vi i vår familj henne namnet "Sockerlisa".
Det här minnet dök upp, när jag i förra veckan lyssnade till ett föredrag om socker på ett månadsmöte i FAS-föreningen hemma i Borås. Föreläsaren berättade att vår kropp tål 7 kg socker om året, men att den genomsnittliga förbrukningen i Sverige är 51 kg/person, d v s nästan ett kilo i veckan. Man fick en ordentlig genomgång av olika födoämnen och hur man bör välja för att minska sockermängden. Det dåliga samvetet slog till, och numera finns det ingen smaksatt yoghurt på vårt frukostbord. Och visst skall jag tänka mig för, när jag kommer till chokladdiskarna på Ålandsfärjan i november. Men det där med socker i kaffet behöver jag i alla fall inte oroa mig för. Sedan åtskilliga år tillbaka dricker jag alltid kaffe utan socker.

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna