Efter förbundsstyrelsens senaste möte på Cinderella stannade jag kvar i Stockholm några dagar. Överst på min önskelista för vad jag ville göra i huvudstaden stod ett besök på Nationalmuseum, som ju öppnades i höstas efter att ha varit stängt för renovering under några år.

Vi steg av bussen vid Kungsträdgården och gick de snöslaskiga metrarna fram till den minst sagt imposanta byggnaden. Att gå in på museet är gratis och någon garderobsavgift tas inte heller ut. Så efter att vi hade befriat oss från ytterkläderna var det bara att ta hissen upp till den översta museivåningen. På var sin sida i trapphuset finns de båda storverken av Carl Larsson kvar, Midvinterblot och Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523.

Inne i salarna följde vi tidslinjen, som på denna våning gick från 1500-talet till 1700-talet. Här finns Rembrandt representerad med Batavernas trohetsed, en målning, som jag minns speciellt efter att för åtskilliga år sedan ha sett den i en förfilm på bio. Och Roslins Damen med slöjan är en annan välkänd målning.

Vi går nerför trapporna till mellanplanet, där 1800- och 1900-talen väntar. Här pockar Marcus Larssons Småländskt vattenfall på vår uppmärksamhet, här finns Bruno Liljefors lyssnande jägare och Carl Wilhelmsons kyrkfolk i båt. Innan vi går in på det som ligger närmast vår egen tid, pausar vi med fika på entréplanets café. Nu är det slut med gratistänket, men det är bara att acceptera att priserna ligger ganska högt.

Vi återvänder till mellanplanet, och i salarna med verk från de senaste decennierna har bruksföremålen en framträdande plats som exempel på svensk design. Där är ju vår gamla hushållsassistent från 1950-talet, där är ju vår brödsåg med sitt färgglada handtag, och där hänger bumlingen precis som ovanför köksbordet hemma. Är de så gamla att de redan hamnat på museum, frågar vi oss, när vi går mot utgången, eller kan det vara vi som ...

Rolf Bååth


Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna