Förbundet Aktiva Seniorer

Den fjärde torsdagen i november firas Thanksgiving Day i USA med kalkon och pumpapaj. Jag drar mig till minnes ett avsnitt i en TV-serie med den numera illa beryktade skådespelaren Bill Cosby, där det var en ritual  att skära upp familjemiddagens kalkon. Firandet av Thanksgiving Day lär ha förts till USA av brittiska invandrare redan på 1620-talet. Men nu för tiden är dagen efter, d v s fredagen, minst lika betydelsefull. Black Friday innebär nämligen starten på julhandeln.

Som mycket annat i kommersialismens underbara värld har seden med Black Friday exporterats till vårt land. Den senaste veckan har dagstidningarna haft mängder med annonser, som skall locka till inköp just  på Black Friday. Men det räcker inte med fredagen, nej nu talar man också om Black Weekend, ja t o m Black Week

Och det räcker inte med tidningsannonser. Det ena mailet efter det andra med frestande erbjudanden på Black Friday dyker upp på skärmen. Nu lockar SJ med resor för 160 kr, och man återkommer med en särskild kampanjkod för resor i januari. Och visst skall jag åka till Stockholm i januari, så jag bestämmer mig för att utnyttja erbjudandet. Men när jag matar in koden, får jag till svar att den inte är giltig. Förmodligen var de prisnedsatta biljetterna slut. Nåja, priset blev ju ganska lågt ändå, tänker jag, och hämtar ut biljetterna.

En gång om året bestämmer jag mig för att städa bokhyllan i vardagsrummet. Oftast sker detta en regnig sommardag, när vädret tvingar mig att stanna inomhus, och när inte något annat pockar på min uppmärksamhet. Men i år kom aldrig den där dagen, förrän den torrvarma sommaren försvunnit. Och visst går det bra att ta fram dammtrasan även i oktober.

Böcker och hyllor torkas av i tur och ordning. En jazzig skiva med Lars Erstrand stimulerar sysslorna. Allt är under kontroll, om det nu inte vore det där att jag samtidigt som jag städar också skall placera in några nya böcker. De har legat där på olika ställen på hyllorna och väntat på att få komma in i gemenskapen. Kruxet är bara att jag samtidigt har en känsla av att några gamla böcker måste kastas och skiljas från sina bokkompisar. Jovisst, vi har ju fler bokhyllor i vårt lilla radhus, men de kan inte rymma hur många litterära prestationer som helst.

Jag bodde i Malmö på 50-talet med mina föräldrar och min nio år yngre bror. Min bror hade en klasskamrat i grannhuset, och när min bror hälsade på honom hände det ibland att dennes mormor var på besök. Det var en kraftig dam, som vid ett tillfälle råkade sätta sig på en grammofonskiva, som min bror fått låna av mig och tagit med till sin klasskamrat. Skivan gick naturligtvis sönder, och därmed försvann Elvis Presley ur min skivsamling. Men trots att hon var kraftig, generade sig den här damen inte för att ha sju sockerbitar i kaffet. Därför gav vi i vår familj henne namnet "Sockerlisa".
Det här minnet dök upp, när jag i förra veckan lyssnade till ett föredrag om socker på ett månadsmöte i FAS-föreningen hemma i Borås. Föreläsaren berättade att vår kropp tål 7 kg socker om året, men att den genomsnittliga förbrukningen i Sverige är 51 kg/person, d v s nästan ett kilo i veckan. Man fick en ordentlig genomgång av olika födoämnen och hur man bör välja för att minska sockermängden. Det dåliga samvetet slog till, och numera finns det ingen smaksatt yoghurt på vårt frukostbord. Och visst skall jag tänka mig för, när jag kommer till chokladdiskarna på Ålandsfärjan i november. Men det där med socker i kaffet behöver jag i alla fall inte oroa mig för. Sedan åtskilliga år tillbaka dricker jag alltid kaffe utan socker.

Rolf Bååth

Som säkert framgått av tidigare funderingar har jag en viss faiblesse för öar. När jag därför i höstas läste en artikel i turistföreningens tidskrift Turist om en cykeltur på Listerlandet med besök på Hanö, blev jag genast intresserad.

Cykelleden är cirka 4 ½ mil lång med färjeturen över till Hanö som ett lämpligt avbrott.

Från Nogersund längst i öster på Listerlandet tar det 25 minuter att åka över till ön. Hanö mäter 6 km i omkrets och här saknas biltrafik, även om det finns två korta asfalterade vägsträckor. Vi kom till ön  på eftermiddagen och hade våra cyklar med oss för att slippa behöva kånka på otympliga cykelväskor. Medresenärerna hade roligt åt att vi hade cyklarna med oss och påpekade förnumstigt att det inte gick att cykla på Hanö.

Bor man som jag sex-sju mil från Göteborg är det ganska naturligt att besöka någon av öarna i den göteborgska skärgården. Förutsättningen är naturligtvis att vädret är lämpligt. Vi har varit på Brännö och Vrångö i den södra skärgården, men när vi i samband med ett besök på Vrångö läste om den lilla ön Vargö, blev vi intresserade av att åka dit.

Och nu har vi varit där. Man åker dit kollektivt med buss och båt. Det är en lugn och behaglig tillvaro som väntar en, när man gått i land på Vargö. Här finns ingen restaurang, ingen affär, ingen souvenirbutik och ingen asfalterad gångväg. På kartan är en ensam stig utsatt. De få husen på ön ligger med ett undantag vid landstigningsbryggan.

Vi följer stigen genom en sval och skön ekskog och kommer fram till en badvik. En något medfaren toalettbyggnad och en livboj skvallrar om att här stannar folk till. Klippor med ljung i skrevorna kantar badplatsens långsidor. Och visst måste man ta sig ut mot de högsta punkterna för att njuta av utsikten men också för att hitta ett passande ställe för lunch.

Efter bad i det ganska varma vattnet fortsätter vi över strandängarna. Ett ensamt hus vittnar om att det finns människor, som blivit så förtjusta i ön att de skaffat sig en bostad här. Några röster från en vik för spontanbad är det enda som hörs, när vi vandrar över ängarna tillbaka mot ekskogen. Och på bryggan inväntar vi skärgårdsbåten efter fyra härliga timmar på Vargö.

Rolf Bååth

På min fiktiva lista över tänkbara resmål har Mallorca stått ganska långt ner. Jag har sett framför mig ändlösa stränder med solstekta turister, turister, som förflyttat sig mellan stranden och hotellens restauranger och barer. Men på senare år har jag blivit mer och mer övertygad om att det finns natur och sevärdheter som man bör besöka på ön. Och nu har jag varit på Mallorca under två solstänkta och fantastiska veckor.

Det fanns verkligen mycket att se på ön. Lokalbussar förde oss in till Palmas underjordiska resecentrum, och därifrån kunde man fortsätta med tåg eller fjärrbussar till alla områden på ön. Här fanns det pittoreska trätåget upp till Soller i nordväst, här gick bussen till de mystiska grottorna i sydost, här kunde man ströva i Alcudias gamla bebyggelse, och här kunde man besöka marknaderna i Inca och Santanyi.

Greppet direkt av Kalle Svensson
  Greppet direkt av Kalle Svensson

För en idrottsnörd är det naturligtvis ytterst viktigt att följa VM i fotboll. Särskilt intressant är det ju att Sverige kvalificerat sig för turneringen. Så har det ju inte varit alla år.

Men 1950 var ett sådant år, då den riksbekante Oj-oj-Göransson förmedlade vad som hände i Brasilien till andäktiga radiolyssnare hemma i Sverige. Duktiga prestationer i Sao Paolo gav den svenske målvakten smeknamnet Rio-Kalle. 1- 7  i semifinalen mot Brasilien, och inte blev det revansch i finalen 1958. På andra våningen i det lilla torpet i Hemmeslöv utanför Båstad hörde jag hur Sverige visserligen tog ledningen, men sen tog brassarna över och det blev 2 - 5.

1970 kunde jag följa turneringen i TV, och jag häpnade över Hellströms målvaktstavla mot Italien. 1974 var det fest. Visst minns jag Ralfs Edströms volleymål mot Tyskland och Grives märkliga kommentar " och vad är klockan?"

Efter några turneringar utan svenskt deltagande hade Sverige så kvalificerat sig 1990. Men det blev ett militäriskt uttåg efter 1-2, 1-2, 1-2. Och så kom det legendariska mästerskapet 1994, då Karin Boye fick hjälpa Sverige till den ena framgången efter den andra. Matchen mot Rumänien följde jag via radio en sommarnatt i en liten semesterstuga i Ammarnäs i Vindelfjällen. Där hörde jag också komikern Tomas Pettersson förlöjliga GES " När vi gräver guld i USA", en låt, som ännu framkallar rysningar. Och nog är VM-bronset 1994 mer värt än OS-guldet i London. Konkurrensen var ju mycket större i USA-turneringen.

Hur går det i år då? Ja, klarar man av gruppspelet är risken stor att det är dags för ett nytt möte med Brasilien, och då vet man ju hur det brukar sluta.

Rolf Bååth

Äntligen är våren här, och det är dags att pumpa cykeldäcken. Vi hör nämligen inte till de där hurtbullarna, som sätter på dubbdäcken och trotsar kyla och snöfall, när de ger sig ut på ishala vintervägar. Eftersom vi inte vill avsluta våra cykelturer med att knega oss uppför en brant backe, tar vi i stället bilen till hjälp, när vi ska ge oss ut. Så ut med bilen ur garaget, fram med cykelstället, ut med cyklarna och så småningom hänger cyklarna bakpå bilen.

Man säger ju att musiken föder ädla känslor, och det är bara att hålla med. Mitt intresse för musik har genom åren mest handlat om jazz och s k populärmusik.

Däremot har jag inte varit särskilt bevandrad i den klassiska musiken.

I tonåren bodde jag i Malmö. Vår familjs grannar var mycket intresserade av klassisk musik, och man hade abonnemang till konserterna på Malmö Stadsteater, som under åtskilliga år fungerade som konserthus i rikets tredje stad. Vid ett kalas hemma hos oss kom samtalet att handla om just klassisk musik. Min morbror skulle visa att han förstod sig på det som diskuterades och talade om hur vackert det var, när stråkarna gled åt olika håll. Då ingrep vår granne och påpekade torrt, att om alla spelade rätt, så skulle ju stråkarna glida åt samma håll. Jag kände en viss medkänsla med min morbror, som jag förstod hade gjort bort sig ordentligt.

Det är lika bra att konstatera att min relation till snö är komplicerad. Finns det något härligare än att ta en promenad eller göra en skidtur i ett landskap som är fyllt av solgnistrande snö? Den värsta uppförsbacke blir överkomlig. när jag sakta trampar framåt med eller utan skidor på fötterna. Jag behöver ju bara se mig omkring bland de snöhöljda träden eller kanske rikta blicken mot den klarblå himlen. Och det är snön som ger denna fantastiska lyckokänsla.

Jag brukade oftast åka buss till mitt jobb i en ort någon mil från min bostad. Men ibland hände det att jag åkte bil, och då brukade jag ha radion på. En morgon någon gång i slutet på 90-talet råkade jag lyssna till ett avsnitt av en familjeserie. Den här gången åmade sig familjefadern, spelad av Lennart Jähkel, över att han kände sig lite förkyld. Men ingen tog någon notis om honom trots hans pustande och stönande. Till slut halvskrek han: - Jag ser ljuset i tunneln.

December är traditionernas månad, men redan i mitten av november kan man se lussekatter i konditoridiskarna tillsammans med saffranssemlor. Och på nyårsafton kommer säkert fastlagsriset. Det har alltså blivit allt vanligare att starta så oerhört tidigt med allting.

Så var det naturligtvis inte förr. Då tändes inte den kommunala granen i början av november på stadens torg, då började inte luciatågen sina vandringar den första decemberdagen och då tändes inte julbelysningen fram på höstkanten.

I den stad där jag bor har man myntat ett speciellt uttryck för det traditionsbundna. Man gör reklam för City of traditioner i en svengelsk formulering, som någon PR-nisse hittat på. Man kanske vänder sig till utländska besökare, men vad är det för fel på stad med traditioner?

Men trots klatschiga ord och traditioner i förskott kan det ju ändå finnas plats för en lugn stund på julaftonsmorgonen. Då är julljusen tända, morgonfikat framdukat i vardagsrummet dagen till ära, och på skivtallriken hörs en numera allt raspigare Marian Anderson sjunga Ave Maria. En omistlig tradition!

Rolf Bååth

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post

Senaste kommentarerna