Förbundet Aktiva Seniorer

När jag som femtonåring tog realen, fick jag ett fotoalbum i present av en släkting. Jag tyckte att det var en ganska märklig gåva, eftersom jag ju saknade kamera. Vad skulle jag då med ett fotoalbum till? Svaret på den frågan fick jag vid min studentexamen tre år senare, för då uppvaktades jag nämligen med en kamera av samma släkting.

För ganska många år sedan deltog jag i en kurs i informationsteknik på FOJO i Kalmar. FOJO betyder fortbildning för journalister, men kursen var öppen för folk inom olika yrken, vilket var positivt. Nu fick jag som skolledare träffa farmaceuter, restaurangchefer och bibliotekarier för att ta några exempel på olika yrkeskategorier.

Kursen var mycket omfattande. Här fick man bl a lära sig att samma information inte fick upprepas alltför mycket för att vara slagkraftig. Tänk om dagens reklamansvariga på SVT hade deltagit. Då hade de kanske inte kört samma trailrar för Bonusfamiljen dag ut och dag in.

För en del år sedan köpte jag Marcel Prousts klassiker På spaning efter den tid som flytt, som den ju heter i svensk översättning. Inhandlandet skedde på Bokmässan i Göteborg, och en kollega påpekade genast att jag nog inte fick tid att läsa mastodontverket, förrän jag blev pensionär. Och så blev det också. Jag rapporterade om min läsning på lokaltidningens kultursidor, vilket ledde till vissa reaktioner. En annan kollega förhörde sig i flera år efter det att mitt läsande gått i mål om hur jag hade det med Proust. Visserligen var jag fascinerad av det proustska vemodet, men att läsa om mästerverket hade jag ingen lust med.

Som sportintresserad har jag vissa favoritidrotter. Om vintrarna är det utan tvekan längdåkning på skidor. Redan på 40-talet följde jag Sven Jerrings radioreferat från Vasaloppet för att nu inte tala om vinter-OS i S:t Moritz 1948, då jag på grund av en svår förkylning var tvungen att stanna hemma från skolan. Det var jag naturligtvis inte ledsen över.

Så småningom kom de TV-sända skidtävlingarna in i bilden (!). Jag fascinerades inte bara av åkarnas prestationer utan också av att det verkade vara en sådan fantastisk stämning utmed spåren. Flaggor viftades, hejaropen ekade, och blev det någon paus, kunde matsäcken plockas fram. Och så kom då tillfället, när jag själv skulle kunna stå utmed spåret och skrika mig hes över de framrusande åkarna. 1993 skulle det arrangeras skid-SM i Borås, men det blev ett stort fiasko. För att man skall åka skidor, krävs det snö, och det saknades i Borås. Och konstsnö hade man ännu inte lärt sig att tillverka. Så tävlingarna flyttades till Örnsköldsvik eller Borås Norra, som de käcka arrangörerna kallade den ångermanländska metropolen. Så det blev inte någon liveupplevelse för mig den gången.

Utanförskap var ett ord som lanserades i den politiska debatten för ett antal år sedan. För mig har ordet numera fått en speciell innebörd. Jag tänker på den elektronikpräglade tillvaro, som vi lever i. Som sportintresserad missar jag inte SVT:s Sportnytt varje kväll, men varje  kväll drabbas jag av utanförskap. Studiojournalisten pratar nämligen alltid om evenemang, som kan följas i appen, Vad då för app? Själv har jag en gammaldags mobil, som bara kan användas för SMS och telefonsamtal. I sanningens namn måste jag bekänna att den dessutom används tämligen sällan.

Ännu en Cinderellaresa med förbundsstyrelsemöte har lagts till handlingarna. Jag hade tagit med mig kamera för att fotografera under min morgonpromenad i Mariehamn, men jag hade för lite tid på mig, så jag hann inte så långt i den åländska staden. Dessutom var vädret mulet och ganska trist. Men på eftermiddagen kom solskenet under resan tillbaka till Stockholm, vilket framgår av bilden ovan. För hade jag nu tagit med kameran, fick jag väl använda den också.

Vad är nostalgi egentligen? Är det ett suckande över att allt var bättre förr eller är det ett troskyldigt återkallande av barndomsminnen? Eller är det ett försjunkande i en förgången tid, sådant som en god roman kan bidra till? Hunnen så långt i mina funderingar bestämmer jag mig för att rådfråga band 18 av arvegodset, Svenska Akademiens Ordbok. Och i spalt 705 långt ner på vänstersidan återfinner jag ordet NOSTALGI. Att det är ett grekiskt ord känner jag till, men hur förklarar ordboken ordet. Jo så här säger man: "Melankoliskt själstillstånd som förorsakas av lång bortovaro från hemmet eller hemlandet, stark och plågsam hemlängtan, hemsjuka; trånsjuka".

Jag tar mig för pannan. Är nostalgi ett sjukdomstillstånd? Kan nostalgi vara farligt? Nu skrevs den här förklaringen visserligen redan 1947, varför den i sig är nostalgisk. Detta bekräftas när jag tittar i Svenska Akademiens ordlista från 2015. Här har det sjukliga försvunnit med undantag för trånsjuka, och längtan tillbaka har tillkommit.

Så har förbundsstyrelsen återvänt till Cinderella igen. Ja, återvänt är kanske fel ord, eftersom fem av den nuvarande styrelsens åtta ledamöter inte var med, då det begav sig den 1 april 2014. Men för oss andra tre var det ett återseende. Samma hyttkorridor, men hytten kändes trängre. Fläkten i hyttaket susade som förut, och mörkret bakom gardinen var lika åländskt som förra gången.

Konferensrummet var sig likt, och satt man vänd mot fönstren, kunde man utan att tappa möteskoncentrationen njuta av utsikten, när båten stävade fram genom den stockholmska skärgården. Vid kaffepausen kunde man konstatera att kaffet sedan sist hade kompletterats med småkakor, varför jag inte hade behövt inhandla den där lilla chokladkakan som tilltugg.

Det finns två områden i Sverige, som på grund av sin vackra och säregna natur har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tänker på Österlen och Höga kusten. Eftersom jag bor i Borås är det av naturliga skäl lättare för mig att ta mig till Österlen, och det gör jag varje höst. Höga kusten har jag däremot inte besökt sedan 1994, men i år var det så äntligen dags igen.

Efter en lång bilfärd kom vi via den förkylda fågeln, dvs Härnösand, fram till ett vantell några kilometer från den nya bron över Ångermanälven. Jag fick lära mig att vantell är något slags mellanting mellan vandrarhem och hotell, och i det här fallet visade det sig vara en fullt utrustad tvårumslägenhet, där man själv på vandrarhemsvis fick stå för frukosten.

Det här är en klassisk svensk sommar, säger TV-meteorologen Nils Holmqvist, och för att vi riktigt skall fatta vad han menar använder han uttrycket tre gånger i samma väderrapport. Han talar förstås om de ettriga regnskurarna. Men är det egentligen klassiskt svenskt sommarväder? När jag växte upp på 40-talet, var sommarhimlen alltid blå. Inte minns jag att jag gick omkring i stövlar på morföräldrarnas stugtomt nere i Höllviken. Nej, sommaren var varm, skön och regnfri.

För femte gången har jag under minst en vecka varit i Kroatien. Den här gången var vi under två veckor i Zadar vid den adriatiska kusten. Det var högsommarvärme, 28 - 30 grader och i vattnet 22. Nu åker vi inte till Kroatien för att lojt sträcka ut oss på badstranden med avbrott för ett och annat dopp idet klara vattnet. Nej, vi gillar att se oss omkring och ta del av vad trakten har att erbjuda. Det gör man lämpligast på egen hand, tycker vi, och inte genom att följa med på några skräddarsydda exkursioner. Erbjudanden om sådana fanns det gott om överallt, men vi nobbade och gick i stället till busstationen och båtterminalen för att ta reda på passande tider för våra utflykter.

Jag har varit i Umeå igen. Förra gången var 1997, då jag deltog i femdagars, det som nu heter O-ringen. Hustrun och jag hade åkt runt Nordkalotten med tåg, buss och båt och kom med Vasabåten till Umeå. Från veckan i Umeå minns jag mest att vi gick och gick dagarna i ända. Cykeluthyrningen på femdagars var nämligen stängd, för cyklarna hade tagit slut. Inte vet jag hur många det var som hade tagit slut, men vi höll på att göra det. Vi bodde i en liten privat lägenhet, och på andra sidan gatan stod två cyklar. De var låsta, och vi ville ju inte hamna  i straffregistret, så cyklarna fick stå kvar.

Bååthsmans funderingar

Rolf Bååth

Rolf Bååth

Sekreterare
Förbundsstyrelsen

E-post