Den danska staden Skagen förknippas av restaurangkonnässörer med toast Skagen och skagenröra. Det senare ordet finns till och med i Svenska Akademiens Ordlista. Man brukar också tala om Skagenmålarna och då avse makarna Ancker och Severin Kröyer. Det var väl konstnärsalternativet, som fick mig att grötrimma i julas och skriva Nej nu tar vi oss i kragen, nu åker vi till Skagen.

Och för några veckor sedan var vi där. Tyvärr var konstmuseet stängt p g a om- och tillbyggnad, men herrskapet Anckers hus kunde vi besöka. Mannen som några minuter efter öppningsdags släppte in oss verkade inte så intresserad av att informera oss om vad som fanns i huset. Det kanske var tur med tanke på mängden av tavlor och föremål.

Varje morgon går jag på jakt. Jag behöver ingen licens, men jag har jakttillstånd. Min uppdragsgivare är Språkrådet, och det jag jagar är nyord. Jaktområdet är Borås Tidning, där jag lusläser alla texter med undantag för annonserna. Med rödpenna markerar jag mina jaktbyten, och sedan skriver jag in dagens fångst i datorn. Vid månadens slut redovisar jag mina nyord till språkrådet via mail.

Skidveckan i Sälen är avklarad, och det var fart och fläkt hela tiden. Fart (nåja) i spåren och fläkt i parhusen, där en ventilationsfläkt försökte överglänsa stojet från fem glada barnbarn. Ibland försvann dock de senare bakom sina plattor av diverse slag. Men bättre ha en platta i handen än platt fall i skidbacken.

En gång för ganska många år sedan läste jag i en tidningsartikel om skidåkning att skåningar aldrig kan lära sig att åka skidor. För mig som skåning är detta både trösterikt och avskräckande.

Under min uppväxt i den skånska risbygden var vintrarna snörika, men naturen var småkuperad, och jag sattes inte på några hårdare skidprov. När familjen sedan flyttat till Malmö, inskränkte sig mina skiderfarenheter till en årlig utflykt med sporttåg till Frostavallen tillsammans med en skolkompis. Vi var ungefär lika dåliga i att ta oss fram på det hyrda skidmaterialet.

Julen närmar sig, och veckor av hysteriska förberedelser är snart slut. Jag tänker naturligtvis på den kommersiella julen, där affärerna tävlar om att vara först och störst med sina lockande erbjudanden. Tänk om vi traditionsbundna julfirare skulle köpa vår gran i slutet av oktober och förse den med de nödvändiga dekordetaljerna, där den står i sitt vardagsrumshörn. Och inte barrar den heller, för vi har ju plastgran med naturlig skogsdoft, eller har vi det.

När vi så äntligen inhandlat våra julklappar, är det rimdags. Versen skall vara försåtligt gåtfull, så att klappmottagaren får något att fundera på. Ibland har jag i ett försök att underlätta tankemödan gett mig på att utelämna det sista rimordet. Ett sådant exempel är Inget smussel, här du får ett ......

På 1970-talet delade SJ frikostigt ut små låtsasbiljetter till tågresande barn. På en av biljetterna stod det "Tiddeli pom, tiddeli påg - det är roligt att åka tåg". Jag vet inte om det är särskilt roligt att mitt tåg står stilla minut efter minut utanför Gnesta för att ett framförvarande tåg med nedsatt hastighet skall passera ett pågående banarbete. Då spelar det ju inte så stor roll att tåget enligt tidtabellen bara skall göra uppehåll vid två stationer för att resan mellan rikets två största städer skall kunna gå extra fort. Fast ett spontant uppehåll gör ju resan lite spännande för den som har anslutningsbyten att bevaka.

Ett av Sveriges vackraste naturområden ligger längst ner i sydöstra Skåne och heter Österlen. Ibland blir folk oense om vad som skall räknas som Österlen. Kändisar som Ulf Lundell, Gudrun Schyman, Björn Ranelid och Klas Östergren talar om att de bor på Österlen utan att närmare precisera var. Det är väl för att de inte vill bli störda av sina eventuella fans.

För mig är Österlen närmast kusten från Ravlunda i norr till Kåseberga i söder. I år var det sjätte hösten vi åkte till Österlen, officiellt för att köpa äpplen men mer för att njuta av naturen.

Hösten är här, och alla pratar svamp. Fast får man tro en av ortens reklamtidningar är det bara 20 % av befolkningen, som gillar att plocka svamp. Nu är visserligen inte det vetenskapliga värdet av utfrågningen om svamp säkerställt, eftersom det handlade om en population på fem personer, så därför är det väl bäst att ta resultatet med flera nypor salt. Själv har jag ägnat en hel del skogsvandringar till att umgås med de där slemmiga skivlingarna och blodiga riskorna. För många år sedan deltog jag i en svampexkursion och visade upp den ena svampen efter den andra för experten, men han var kallsinnig och kastade bort vartenda exemplar. Förmodligen hade han större kunskap om svamp än den man, som sålde vit flugsvamp på Kungstorget i Göteborg. Därmed fick den gamla Olrograden "Allting går att sälja med mördande reklam" en ny innebörd.