Stadsvandring med Aktiva Seniorer Skövde

Parkbild med åhörare och Börje som föreläser.

Den 10 september hade vi i Aktiva Seniorer Skövde förmånen att följa med Börje Bergsten
på en intressant vandring genom Skövde.

Vi startade vid Sandtorget där man i början av 1900-talet hade Nordens största hästmarknad.

Börje berättade om olika byggnader som låg runt Sandtorget förr i tiden. En del finns kvar än idag. På platsen där idag SLA finns låg vårt Polishus, och byggnaden mitt emot, i folkmun kallat Pepparkakshuset,  användes från början som spruthus för brandkåren. Det blev sedan Fiskaffär, Turistbyrå och idag Saluhall.

Vandringen gick vidare till Helenaskolan, där det I slutet av 1800-talet byggdes ett ridhus på tomten. Det användes först som volontärskola men utnyttjades sedan av regementet K3. 1947 brann ridhuset ner och 1954 byggdes nuvarande Helenaskolan.  Vi fick lyssna till många intressanta historier om området runt Mörkebäcken och platsen där Modeparkeringen och Regionens hus nu ligger. Börje berättade även en utlovad mordhistoria om en man som hette Lans som blev dräpt i området.

Mitt emot Helenaskolan ligger en byggnad med en intressant bakgrund. I början av förra seklet drev Theodor Egnell ett framgångsrikt bryggeri där, Bryggeri Nordstjernan. Egnell har betytt mycket för vår stad. Han och hans hustru Gertrud testamenterade en del av sin förmögenhet till ”stadens förskönande”, vilket vi fortfarande i Skövde har stor glädje av.

I närheten ligger också den s.k. Brända tomten där Karlssons Mek. Verkstad och en möbelverkstad låg i början av 1900-talet. Som många byggnader på den tiden brann båda ner, därav namnet Brända tomten.
När man berättar om Skövdes historia får man inte glömma år 1859, då vi fick järnvägen till Skövde. Den har betytt mycket för stadens utveckling.

Vandringen avslutades framför vårt vackra Hotell Billingen som byggdes 1888.

Vi tackar Börje för en mycket intressant promenad

Ann-Louise Norstedt

Tack och adjö

Höstvädret börjar visa sig från sin sämsta sida, när jag skriver detta. Regnet vräker ner, men väderprofeterna har lovat att det skall upphöra. Kanske blir det så också.

Den gångna sommaren har varit unik, och då tänker jag inte på att AIK och IFK Göteborg numera håller till på den nedre halvan i allsvenskans tabell, nej jag avser givetvis coronaeländet. Alla pratar om det, men ingen gör något åt det. Rapporterna om vaccin verkar minst sagt osäkra. Det liknar mest en kapplöpning mellan olika intressenter om att vara först, oavsett hur stor tillförlitligheten är.

Coronapandemin fick också förbundsstyrelsen att inse att det inte kunde bli tal om någon vanlig förbundsstämma inom rimlig tid, och därför blev det beslutat att genomföra en ersättning för den fysiska stämman. Ett resultat av denna blev att styrelsen fick en ny sammansättning. Själv avgår jag efter åtta år  i förbundsstyrelsen, varav fyra som sekreterare.

Det har varit en rolig och intressant upplevelse att tillhöra denna styrelse. Många olika ledamöter har jag mött under åren. Det mest dramatiska som inträffat var utan tvekan Birgitta Berglunds tragiska bortgång mitt under förbundsstämman i Värnamo. I starkt minne har jag det förberedande styrelsemötet på torsdagskvällen. När vi skulle börja, satt jag och fumlade med mina hörapparater och bad om lite respit. – Rolf ska klä på sig först, sade Birgitta, och den repliken fastnade definitivt hos mig.

Många olika miljöer har jag också mött under min styrelsetid. Jag tänker på morgonpromenaderna i Norrköping och Örebro och naturligtvis också i Mariehamn. Och i   samband med förbundsstämmorna i Sundsvall, Karlskrona, Umeå och Värnamo blev det tillfälle att bekanta sig med de städerna.

När Kaj Svartström tillträtt som webmaster 2014, förklarade han att han ville ha bidrag från styrelsemedlemmarna till förbundets hemsida. Jag tog honom på orden och började skicka in Bååthsmans funderingar. Det har jag med undantag för någon månad sedan gjort i sex år. Men nu är det slutfunderat på förbundets hemsida.

Därför tackar jag för den gångna tiden både som styrelsemedlem och skribent.

Rolf Bååth

En fjällvandring i grönska

Vad gör man en coronasommar, när det inte går att som vanligt tågluffa till Sydeuropa eller charterflyga till någon ö  i Medelhavet? Inte heller kan man resa till Härjedalen med trevliga vandrarhemsövernattningar på vägen. Skall man tvinga sig själv att inse att det är bäst att stanna på hemmaplan och nöja sig med dagsutflykter?

Efter mycket funderande bestämde vi oss för att köra norrut så långt vi kunde hinna under en dag, bo i en hyrd stuga under en fjällvecka och sedan åka hem nöjda med miljöombytet. Och precis så blev det. En stuga i Sälenfjällen blev vårt mål. Dit kunde vi köra på en dag, och Vänern kunde ju passeras både på öst- och västsidan, så att det blev lite variation i bilåkandet.

Men den stora behållningen blev naturligtvis fjällvandringarna.

Vi hade  i förväg bestämt oss för att inte trampa i gamla hjulspår, d v s följa de leder, som vi använt under våra vinterveckor i Tandådalen. Och vi lyckades faktiskt med hjälp av karta och en tio år gammal ledbeskrivning hitta nya oupptäckta vandringsleder. Här gick vi till Flatfjället, Östfjället, Storfjället, Hemfjällsstugan och Närfjället. Men det är inget foto från någon av dessa vandringar, som jag numera har som skrivbordsbild på datorn. Allting på skärmen är grönt med undantag från några skimrande ljusskuggor. Över stenar, jord och rötter hade vi följt en slingrande skogsstig, som plötsligt försvann i ett hav av ormbunkar, skymtade igen och slutade vid en liten damm. Ja, det var faktiskt två dammar, som försökte få utrymme mitt  i all grönskan. Vi hade kommit fram till Saldalen.

Tyvärr var detta den enda regniga stunden under vår vecka, varför vi bestämde oss för att vända tillbaka i stället för att följa dalens väg upp mot kalfjället. Men nästa år gör vi ett nytt försök. Tills dess får vi nöja oss med att njuta av bilden.

Rolf Bååth

En koltrast som håller masken!

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av fåglar. Inte för att jag har något emot dem, men för mig utgör de en outforskad värld. Och ändå fick jag i premium  i första realskoleklassen den verkliga fågelbibeln, Folke Rösiös Svenska fåglar. Naturligtvis berodde bokvalet på att min klassföreståndare undervisade i biologi. Men vi hade ju henne i geografi också. Varför kunde jag inte fått någon spännande skildring av ett fjärran beläget land?

Folke Rösiö levde och verkade i Borås, och var hamnade jag som lärare och skolledare om inte just  i den staden. Som rektor besökte jag ofta de olika klasserna. När jag hälsade på i en lågstadieklass, upptäckte jag att man hade hämtat in en liten uppstoppad fågel från materielrummet. Ja, men den känner jag ju igen, tänkte jag och så drog jag till med: – Aha, ni har en liten talgoxe här. Alla ungarna tittade på mig, och fröken teaterviskade: – Det är en blåmes. Och så blev det besöket en klassiker. Jag såg framför mig skrattande barn, som glatt berättade för sina föräldrar att deras rektor inte kunde skilja på en talgoxe och blåmes.

I efterhand tittade jag naturligtvis  i Svenska fåglar, jo den finns fortfarande kvar i bokhyllan, och konstaterade att de där små fåglarna faktiskt har vissa likheter.

En gång på 80-talet var jag med på en fågelexkursion på Torhamns udde i Blekinge. Tyvärr minns jag inte så mycket av vad vi såg mer än att det var  stora sjöfåglar det handlade om och inga små mesar.

Men sedan några år tillbaka har jag hittat en favorit bland fåglarna, en fågel som är väldigt lätt att känna igen, koltrasten. Varje morgon är han där på gräsmattan framför vårt köksfönster, och med aldrig sinande energi ägnar han sig åt sin vardagliga sysselsättning, att hitta mask. Han struttar fram några steg, pickar med näbben i gräset, hittar inget, struttar fram igen, pickar, hittar inget osv. Men ibland lyckas pickandet och han visar upp sin fångst precis som på bilden. Men fråga mig inte vad det är för slags mask, då tappar jag masken.

Rolf Bååth