Jag har aldrig varit speciellt intresserad av fåglar. Inte för att jag har något emot dem, men för mig utgör de en outforskad värld. Och ändå fick jag i premium i första realskoleklassen den verkliga fågelbibeln, Folke Rösiös Svenska fåglar. Naturligtvis berodde bokvalet på att min klassföreståndare undervisade i biologi. Men vi hade ju henne i geografi också. Varför kunde jag inte fått någon spännande skildring av ett fjärran beläget land?
Folke Rösiö levde och verkade i Borås, och var hamnade jag som lärare och skolledare om inte just i den staden. Som rektor besökte jag ofta de olika klasserna. När jag hälsade på i en lågstadieklass, upptäckte jag att man hade hämtat in en liten uppstoppad fågel från materielrummet. Ja, men den känner jag ju igen, tänkte jag och så drog jag till med: – Aha, ni har en liten talgoxe här. Alla ungarna tittade på mig, och fröken teaterviskade: – Det är en blåmes. Och så blev det besöket en klassiker. Jag såg framför mig skrattande barn, som glatt berättade för sina föräldrar att deras rektor inte kunde skilja på en talgoxe och blåmes.
I efterhand tittade jag naturligtvis i Svenska fåglar, jo den finns fortfarande kvar i bokhyllan, och konstaterade att de där små fåglarna faktiskt har vissa likheter.
En gång på 80-talet var jag med på en fågelexkursion på Torhamns udde i Blekinge. Tyvärr minns jag inte så mycket av vad vi såg mer än att det var stora sjöfåglar det handlade om och inga små mesar.
Men sedan några år tillbaka har jag hittat en favorit bland fåglarna, en fågel som är väldigt lätt att känna igen, koltrasten. Varje morgon är han där på gräsmattan framför vårt köksfönster, och med aldrig sinande energi ägnar han sig åt sin vardagliga sysselsättning, att hitta mask. Han struttar fram några steg, pickar med näbben i gräset, hittar inget, struttar fram igen, pickar, hittar inget osv. Men ibland lyckas pickandet och han visar upp sin fångst precis som på bilden. Men fråga mig inte vad det är för slags mask, då tappar jag masken.
Rolf Bååth